Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 2

tydningar på en gammal gulnad historia, men vittna desto mera om att den finska nationen har sin gamla kraft, den hårda masurn qvar, och att hon, oaktadt censurens alla understrykningar, utstrykningar och bortklippningar, dock i nästan alla frågor står i full jemnbredd med tidsanden. Ja, utskottets beslut i flera frågor visa, att tillochmed det fria Sverige, som is mer än ett halft sekel kunnat ostördt omarbeta det odugliga och otidsenliga i sitt statsskick, nu, tack vare ståndsrepresentationen, plötsligt befinner sig hardt nära på efterkälken i jemförelse med sitt gamla dotterland, öfver hvilket omilda despoters tryckande välde dock länge qväfvande hvilat. De tär i månget afseende en lycka för Sverige, att finska ständerutskottet ådagalägger en sådan frisinnad uppfattning i alla frågor och en sådan sjelfständig hållning som det gör, ty nu skola våra riksdagsmän ovilkorligen blygas för att vara sämre än del äro det i Finland; och om ryske kejsaren, såsom antagligt är, lyssnar till de andraganden som först utskottet och sedan riksdagen i enlighet med detta komma att frambära till honom, skall äfven Sveriges konung skynda att i sitt land pådrifva sramåtskridandet, ty det kan ej vara tänkbart att en så frisinnad regent som konung Carl XV kan hafva qvar sympatier för maktcentralisation, hvilka tillochmed alla trogna ryssars sjelfherrskare afskuddat sig, der han så kunnat. Och visar konungen en sådan beslutsamhet, skola privilegierna nog ge med sig, samt sjelfva, i likhet med flere medlemmar af finska ständerutskottet, frambära sina företrädesrättigheter och offra dem på det gemensamma fäderneslandets altare. Vi fortsätta här redogörelsen för behandlingen af utskottsfrågorna. I n:o 38, rörande bränvinsbränningen, har liflig diskussion egt rum inom utskottet, emedan alla bönderna, med undantag af en enda, påyrkat husbehofsbränningens bibehållande. Efter 6 skilda omröstningar blef dock dessbättre utskottets slutliga votum följande: 1) att husbehofsbränningen bör upphäfvas och 2) bränvinstillverkningen öfverlemnas åt kommunerna under 3) tillbörlig kontroll från styrelsens sida; att vidare 4) skatt bör åläggas ej mindre tillverkningen, än utminuteringen och utskänkningen af bränvin och 5) jordbrukaren befrias från bränvinsarrendets erläggande, samt att 6) afgiften för utminutering och utskänkning bör tillfalla kommunerna. Härefter öfvergick man till frågan n:o 40, rörande en bättre ordnad kommunalförvaltning på landet och presterskapets befriande från de till egentliga kall ej hörande kommunala bestyr, som härintills varit detsamma ålagda, och beslöt att anhålla om en regeringsproposition i ämnet, för att vid den stundande landtdagen ständerna föreläggas. I frågan n:o 42, angående de personela kronoutskyldernas belopp och grunderna för deras utgörande, ansåg utskottet en revision af författningarne derom behöflig, samt uttryckte den mening, att alla landets innevånare, hvilken samhällsklass de än tillhörde, borde i dessa utskylder deltaga. I afseende på n:o 46 blef pluralitetens votum det, att hvar och en, hvad stånd och vilkor han än tillhörde, borde deltaga i kostnaderna för landets försvar, hvarigenom den tunga, som hittills hvilat uteslutande på jordbruket, skulle lindras. N:o 47, om åtagandet af en viss bevillningsafgift, föranledde till en särdeles intressant diskussion, som utrymmet dock nekar oss att i sin helhet återgifva. Diskussionen öppuades med ett längre anförande af possessionaten v. Essen, hvari denne i kraftiga ordalag erinrade om nödvändigheten af en tidsenlig förändring i deu tiuska ständsrepresentationen — ett arf från det gamla moderlandet, der man långt för detta klart insett olämpligheten af detta representationssätt och der man redan i decennier sökt komma till nagot bättre, ehuru alla bemödanden hittills strandat mot de olika ståndsintressena, hvilka visa sig icke ega sjelfförsakelse nog, att uppoffra sig för det gemensamma bästa. Hr v. Essen förklarade vidare, att finska statsförfattningen i dess helhet borde underkastas en genomgripande revision, eller heldre en fullständig omarbetning i det syfte, att de båda statsmakternas inbördes förhållande och ömsesidiga rättigheter klart och bestämdt utstakades, i enlighet med de konstitutionela principer, hvilka vår tid erkänt såsom de enda sanna och rätta. (Huru ofta höras sådana ord från våra riddart 5553—7