Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 2

— Ab, mitt hjerta, det vill brista! — Förlåt mig, men ni bör icke motsätta eder läkarnet önskningar. De vilja bli ensamma med den sjuke, och tiden skyndar. Ilon steg upp, lade handen på sin pasna, liksom för att samla sina tankar, och vände sig derefter till läkarne med orden : — Är det verkligen nödvändigt, att jag lemnar rummet; nödvändigt för honom? — Det är alldeles nödvändigt, mylady. Hon lemnade rummet utan ett enda ord vidare och gick ut i biblioteket, der flädermössen visat sig i så stort antal förut på aftonen. En stor brasa sprakade i kakelugnen, hon ställde sig vid denna och lutade sitt hufvud i händerna mot spiselkransen. — Mr Carlyle, sade hon, utan att lyfta hufvudet. — Här är jag, svarade han, ty han hade följt henne in. Hvad kan jag göra för er? — Jag har uppfyllt er önskan, som ni ser, och gått ut från sjukrummet. Nu måste ni, tills jag åter får gå in, beständigt underrätta mig om huru det är. — Räkna på mig, svarade advokaten och lemnade rummet. Isabels prydliga kammarjungfru, Marvel, kom i detsamma in i biblioteket. — Önskar mylady, sade hon, att jag byter om er drägt. — Det är onödigt, svarade Isabel, man kunde kalla på mig under tiden.