Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 2

— Men ni bar en drägt, hvilken ej passar sig för de händelser, som nu pågå. — Ej passar sig! Hvad gör det? Hvem bryr sig väl om buru jag är klädd. En stund derefter kom mrs Mason in och tog af Isabel diamanterna, och svepte en varm schal kring hennes skuldror, ty hon darrade ännu. Några af läkarne lemnade den sjuke; mr Wainwright var den ende som stannade qvar. Ingenting kunde göras mera för lord Mount Severn, och dödskampen var lång och förfärlig. Lorden vaknade tyvärr upp, för att känna nya lidanden; om dessa voro själens eller kroppens kunde man icke säga. Oaktadt den djupa förändringen i den döendes ansigte, oaktadt läpparnes hvithet och kristallvatskans borttorkande i ögonen, tycktes plagorna dock skola bli af lång varaktighet. Fram mot morgonens inbrott blef Isabel mera retlig och häftig. Mr Carlyle hade meddelat henne ständiga underrättelser från sjukrummet; men alldenstund han ej vågade afslöja för henne sanningen, mildrade han underrättelserna på vägen. Ett ögonblick förlorade den unga flickan alldeles tålamodet och nästan kom i tvist med mr Carlyle. — Det är grymt att så behandla mig, utropade hon, i det hon sökte undertrycka sina snyftningar. Instängd här, har denna natt förefallit mig lika lång som tio andra. Holls ni skilld ifrån er far, då ban låg på dödsbädden? — Bästa mylady, svarade Carlyle, vi männer äro i stånd att uthärda dylika scener, vår natur är starkare än er.