Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

— Ja .. han ... han vi må hoppas det, mylady, stammade han. — Men hvarför är hans ansigte så blekt; jag har aldrig förr sett något sådant. j — Det är följden af de svåra lidanden han haft att utstå, genmälte doktorn. Carlyle hade bärunder kommit in i sjukrummet, Äfven han bemärkte den dödsblekhet, som betäckte lord Mount Severns ansigte, och ville föra doktorn åt sidan, för att göra honom några frågor. Lady Isabel närmade sig då Carlyle. — Lomna oss icke, sade hon till honom ; det skall göra honom så godt, att då han vaknar, finna er här; han hyser så myeken tillgifvenbet för er. — Jag skall ej gå, lady Isabel. Efter en timmes tid — den föreföll Isabel som ett sokel — anlände tre läkare från Lynneborough, ty groomen hade ej kunnat få för många. Det var en sällsam anblick, som mötte dessa herrar, då de inträdde i dödsrummgt: der låg denne pär af England, dödsblek, gradvis slocknande, men kraftigt kämpande mot döden, och här denna unga flicka, som, sittande vid den döendes sida, klädd i rik baldragt och alldeles bländande af juveler, öfvervakade den pågående kampen mellan kroppen och själen, mellan materien och anden! De insågo lätt att hou blifvit plötsligt kallad till dödsbädden från någon glädtig fest. De närmade sig den sjuke, kände på hans puls, undersökte hans hjerta och vexlade några få ord med den förste doktorn, mr Wainwright. Isabel hade dragit sig tillbaka, för att lemna dem plats, men hennes oroliga blickar följde alla