Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

evinnerligen Tyskar? Derföre att det smakar nationallåfängan bättre att tillhöra ,das grosse Vaterland än det lilla Danmark. Derlöre att nationalkänslan, som, rätt analyserad, lIunetattar en sträfvan att, genom att höja det hela, hvarat man ur en del, höja sig sjelf, inser att detta endast är mojligt om man tillhör en stor nation, som har stora mål, som kan atgörande verka på verldshändelserna, — icke om inan tillhör en Uteu, som, småaktig, svag, ty auUo, gar en långsam men gifven död ull mötes. Må den ädla nationalkänsla, som lifvur det pånyttfodda Norska folket, icke låta sig torbundas af den ungdomliga men tätänga forhoppning, att den, isolerad, skall förmå motstå hvad som har naturnödvändighetens styrka. Om nemligen också den Tyska folkvandriugen ej ännu hotar Norige, så kan den tiden komma; men dessutom hotas detta lands kuster, likasom Sverige, från ett annat håll. Från Kyssland pågår sedan nägon tiden lika beskatiad folkvandring iu i det skandinaviska Finland. Och denna inflyttving kan, likasom den tyska redan gått ofver-Slesvig, vidare ga otver Fimand in i Sverige och trån en annan sida in i Norige. De ryska kopmännen äro gerna sedda på Noriges nordkust, och deras iutresse skall ovilkorligen bjuda dem att der nedsatta ull ön början atdelningskontor, senare kanske hufvud-kontor. De inflyttande skola heldre räkna sig vill det maktiga Kyseland — söm i nödfall förmår och icke begär dailre au att lå skydda dem, låtom vss ej glömma omheten om de kringvandrande Lapparne — än till evaga omästater, hvilkas 1 sg sjell ringa krafter ytterngare lörringås genom inbördes kit, som ådrager dem forakt. Dessa fran olika ball intraugande fredliga orofringar, understouda al makuga stater, skola tillintetgora det nnnesLlurna, mer och mer sammantrangda Skandinavion, sa vida icke dess skilda stammar mart siuta sig ullsammans och bilda en stat, värdig att intaga en plarbland Europas makter, och såmedelst nog akivingsbjudande för alt i sig upptaga invandrarne. Till motståndare höra vidare dessa patrioter, som med nationaiiteten på läpparna, men tomhet i hjerna och hjerta, föra stora ord; 1 tåvitsk okunumghet skryta med egna krafter, dem de ej känna, underskattande andras, dem de änvu mindre kanna; som anse nationaläran fordra att stamlorvandter hänan; som glädja sig åt hvarje nytt unenhällighetstto, oen omsvrgstulli odla dessa frön, tor att sprida misatorstånd och nusshållgheter, underhålla splittringen och samedelst undergrätva vår styrka. Till dessa hafva vi intet svar. Men ull dem som i god tro antingen låtit sig fångas at de förras stortallghet, eller at verklig nationalkänsla befara ott uppslukande eller andra vador, skulie vi vilja hemställa: hvilka vådor sor nationaliteten ekulle uppstå genom uationornas närmande till hvarandra eller strätvande till samma mål? Den nationalkänsla, som fiunes eller ytterligare väckes, kan icke förringas eller törlora i kraft derigenom, att den vid Bin sida ser en annan nationalkänsla, etråtvande hvar för sig att höja sitt eget land på samma gång den verkar för det gemensamma moderlandet. Eller har erfarenheten någonsin gifvit vid handen, att känslan för den kommun man tillhör minskas derigenom att denna utgör en del af ott stort land? Tvertom, dessa känslor understödja, väcka, lifva ömsesidigt hvarandra. Vi äro at den ofvertygelse, att den täflan, men i ädel afsigt, som ett närmande skulle framkalla, mer än någonsin skulle sporra till bemödanden att på litteraturens område, eller i det offentliga lifvet sramhålla sitt land, på samma gång som det