Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

————— utdrag ur den tredje och sista afdelningen af broschyren, hvilken athandlar ,,Skandinavismen. Afven här rör författaren sig väl mycket med de allmänna fraserna, men visar sig dock ega en klar ofversigt at såväl de taror som hota de skandinaviska rikena, som al medlet för dessas undgaende. Vi hoppa: dersore att författaren skall framdeles äfven vilja sänka sina blickar in i det politiska maskineriet och taga reda på alla de många kugghjul och tjedrar, som möjliggora det helas gäng, och ej längre, såsom nu, blott i en blick omsattta det yttre af det stora hela. Utan att vilja underskatta den Skandinaviska halfons nuvarande lyckliga ställning, kan man likval ej undga att bemärka de lystna blickar, en öfvermäktig granne icke otvetydige kastat, e) mindre ät Nordsjön än åt Sundet, blickar som hans naturliga intresse tortfaran måste rikta ät samma håll, som hans väl kända förstoringsbegär icke skall dröja att vid lägligt ulltalle änyo låta framlysa. Både politisk klokhet och tolkens sympatier torde också föbjuda att vid ett förnyadt antall emot den tredje b odren låta denne ensam förblöda. Om således trån olika håll faror bota de skandinaviska rikena, bjuder icke en vanlig torsigughet att 1 tid ordna sina krafter ull ett gemensamt torsvar? Icke blott sparsamhet, men en nödig omtanka på mojligheten att, med de tillgångar man eger, antadkomma ett försvarsverk, som ej. mindre till lands än till sjös, med afseende särdeles å nyare tiders krigskonst, krätver oerhörda summor och krafter, fordrar saleder, att detta ordnande sker efter en gemensam plan, och med beräknande af alla tillgångar. Detta ändamäl vinnes icke genom ett politiskt förbund, oafsedt historiens lärdomar vm iillforlitligheten at dessa torbuud, som ullfallga omständigheter knyta och åter upplösa. Sådana förbund ingås ocksa och mäste ingås efter otvervägande at ömsesidiga fördelar. eller äfventyr; och det är ati forutse alt, med afseende å den närmast hotande taran, fordelarne alltid skola synas ofvervägande åt ett häll; äfventyren, vadorna på det andra. Det är icke på eadana berakningar som torrrostan till Skandinaviens kraft att motstå yttre stormar kan grundas. Det är på tolkens upptattning al detta ämne såsom en lfsträga; och denna uppfattning, denna boredvillighet ull sjelfuppoflring, ätven då det ar stamforvandter som faran närmast hotar, kan ej åstadkommas annorledes än genom det pulitiskar samlif, som alstrar en gemensamhetskänsla, hvilken, jemte det den qvafver små nationella antipatier och gnabb, ensamt möjliggör de uppoffringar, de underverk, dem patriotismen framkallar. Till Skandinaviens betryggande mot andall utifrån (och annat uppträdande anse vi icke kunna itrågakomma) verkar dessutom mähända mest den aktning, som en genom enighet vunnen styrka framkallar i utlandet. Historien visar att det städse arit under inbördes strider emellan Skandinaverne, olyckor träffat dem. Förenade hafva vi rätt och fog att anse oss kunna afvärja hvarje anfall, om vi under fredens tider beräkna och ordna våra krafter till försvar. På det politiska området, der vi i vår framställning nu befinna oss, böra vi icke beller iemna obemärkt en annan, en verklig fara för nationaliteten, en fara hvilken hotar oss och hvilken är den rätta driftjeder, som, medvetet eller instinktlikt, frammanar skandinavismen. Det är den folkvandring, som redan inkraktat och förtyskat Slesvig, som stundligen utbreder sig i Jylland och börjar slå ned i Skåne. Hvarföre blifva dessa inflyttande Tyskar icke naturaliserade, lika som de hundratnsentals som flytta till Amerika, eller andra stater? hvarföre förblifva de