Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

— Troligtvis för att flaxa mot några andra fönster, tillade Carlyle leende och med tviflande mine. ; — Straxt derefter, fortfor kusken, var hela slottet i rörelse, Mylord låg för döden, och doktorn underrättade folket i husct om att gikten, efter att hafva uppnått magen, Inu snart skulle anfalla hjertat. — Man bör hoppas, anmärkte Carlyle, att grefven skall, oaktadt gikten och flödermössen, äfven nu undslippa den fara, som hotar honom. Kusken skakade tviflande på hufvudet, lät piskan dansa på håästarnes rygg och körde dessa i fullt galopp in genom slottsporten. Vagnen stannade på planen utanför stora trappan, å hvilken mrs Mason stod väntande, för att emottaga lady Isabel. Carlyle hoppade ned från kuskbocken, öppnade vagnsdörren och bjöd den unga flickan sin arm. — År han bättre? Kan jag gå in i hand rum? hviskade hon oroligt. Ja, grefven var bättre. Han led åtminstone icke så mycket och låg alldeles känslolös. Isabel skyndade till hans rum. Mr Carlyle tog mrs Mason afsides. — Finnes det ännu något hopp? frågade han. — Intet. Han är dödens man, ljöd svaret. Grefven kände ingen, der han låg på sin säng. Men på hans ansigte hade döden redan tryckt sitt insegel. Isabel utstötto ej ett skri, gjöt ingen enda tår, men hon ryste ofta till. — Skall han snart bli bättre? hviskade hon till doktorn, som stod bredvid henne. Läkaren visste i sin förvirring ej hvad han skulle svara.