Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

lan de båda tolken var naturligt — och så dana ba tyvärr allttör ofta visat sig. Bro schyrtort. tyckes visserligen vilja frambåll: det sammansatia svensk-norska statsrådet son en representation, men med våra begrepp on konstitutioualism låter ej en sådan paradox torena sig, alldenstund åtminstone svenska tol ket ännu icke har något inflytande på valet a de svenska statsråden. Konungen kan tilloch med utse till sina rädgitvare sådana personer som äro forbatliga för den allmänna opinioner (vi ha sett alltför många exempel derpå), ock hvad har då denna för garanti att se sina onskmngar hörsammade? Inga, ty den s. k mmisteransvarigheten är i de flesta tall blot en fras, så länge ministrarne sjelfva ej utgöra som 1 England folkviljans högsta representanter, utan aro al konungen godtyckligt inkallade rädgifvare. AÄtven bär har en orsak vil slitningar legat, i det konungarno oftast visat sig I ena landet iyssna mera till folkvilJaus röst 1 hänsyn till valet af radgifvare an i det andra, hvarigenom misstroende framkallats a ena sidan och ännu friskare konstitutionelt lif gripit folket på den andra sidan. Författarens torsok att af sammansatta statsrådet göra en unionsrepresentation kunna vi derföre på intet sätt godkänna. Mid. 23 24 yttrar sig tört. på foljande riktiga sätt: -Alser man med den påyrkade likheten, att Norge i fråga om sin styrelse, i tråga om ordnandet af sina angelagenheter, ja ätven i fråga om sin ställmng i unionen bor vara lika sjeltradigt -om Sverige, att det är genom umonshandungarne tryggadt mot allt otvervalde eller -upremati trän Sveriges sida, så medgisva vi det oviikorligt. Ja, vi erkänna, såsom ett forherrskande drag i unionshandlingarne, bemodandet att bereda Norge garantier mot ett befaradt underkufvande trån Sveriges sida, garantier som man, från denna sida, under medvetande at tranvaron at all tanke derpä, beredvilligt lemnade, ätven der stadgandet derom, såsom i 25 8, leder till den uppenbara orimlighet, att om en fiendtlig, t. ex. rysk, armekorps, med förenade kratter drofved trän det Norska in på det Svenska området, bsou en liten del at Norges trupper skulle tå användas att der törsolja densamma. Sverige ville icke, vid unionens ingående, har aldrig velat, och vill icke heller nu i Unionen intaga någon dominerande ställning, elier någon annan än det såsom den större staten, till följd af forhållandernas egen natur, icke ull följa af några prerogativer, måste intaga. Det vili icke i någon mon berofva Norge de garantier det anser sig erfordra; ty huru högt vi an skatta föreningen, är den oss dyrbar, endast såsom en å ömse sidor frivillig törening med ett folk, som i detta förhållande ser en borgen för sin sjelfständighet, utveckling och lycka. Sverige ser, i de modifikationer af sin egen suveränitet det vid Unionens ingående medgitvit, icke någon uppoflriug för en annan makt, utan en eftergift för en ide, i hvilken det sjelfständigt ingär. Måhända ligger till någon del förklaringsgrunden till den motvilja, hvarmed man i Norge betraktar hvarje anspråk i unionelt hänseende, oberäknadt den at det gamla nationalhatet härflutna misstänksamheten, i den omständighet, att man med Union alltid afser Sverige, då man i Sverige med Unionen förstår Skandinavien. Detta uttalande utgör redan ett slags vederläggning at förf:s sedan följande deduktion om rättigheten för svenska representationen att inblanda sig i norska ståthållarfrågans behandling så som skett. Hvad fört. vidare yt rar om den norska frågan är mgalunda nytt, utan har så många sånger blifvit omordadt, att vi genast göra