Göteborgsposten – 25 februari 1862, sida 1

Jande egoistiska impulser. Men detta ar doc icke tillräckligt. Huru beqvämt det än m. förefalla en hvar, att få i ett på vackra reto riska figurer rikt föredrag yttra sig i allmän na ordalag öfver de skandinaviska folkens för hallanden och bestämmelse, torde man dock, on man allvarligt vill hvad man säger äfven, bör egna nagon uppmärksamhet at de premisser medelst hvilka en konklusion blir möjlig Och en af dessa för den skandinaviska iden. bringande till verklighet ovilkorliga premisse är: en friare statsförfattning för Sverige. Elle skulle väl författaren kunna tro, att de dansk: eller norska folken vilja medgifva att för var bristande statstörfattnings skull afstå från någ ra al perlorna i sina egna författningar: De är ej gerna tänkbart, och skulle, om så vore tydligt utvisa att fört. visserligen tänkt sig ide alet af ett Skandinavien, men ej haft öga fö de detaljer, som törenade utgöra den arkitek toniskt sköna byggnadeu. Vill man det ena maste man ovilkorligt vilja det andra. Utar att egentligen vilja fästa oss vid det ensidi ga tal mot hvarje försök till ordnande at Sve riges och Norges ömsesidiga förhållanden, som då och da låter förnimma sig på buda sido om Kölen, är det dock ingalunda angenämt, at trån Norge allt som ottast få höra: en närma re anslutning till Sverige, som har både privi legierade adelsmän och prester i sin representation, är en omöjlighet, innan Sveriges repre sentation fatt en mera tidsenlig form och blifvit lifvad af en friare anda. Första vilkorct för förverkliganaet at de i öfrigt tilidragande förhoppningar, som lifvat fört. vid nedskritvandet at hans broschyr, är derföre oeftergifliger ästadkommandet. at en representatiousreform för Sverige, hvilken utgör på samma gäng en föreningslänk mellan de danska och norska författningarne och är fotad på sä vidsträckt demokratisk basis, att såväl Danmark som Norge kunna sa småningom tinna det med sina intressen Öfvarensstämmande att sammanjemka sina författningar till allt större likhet med Sveriges. Det kan visserligen synas de privilegierade, adel och prester, vara ett hårdt tal detta; men det star dock fram i eu så skarp dager, da man betraktar de skandinaviska förhallandena, att det ej kan at en sann vän till ott enigt och starkt Norden lemnas opåaktadt. Alldenstund vi ega skäl att antaga, det föreliggande broschyr utgör (och derför är märklig) en förelöpare till andra, ett känselborn utskjutet fran högre regioner genom en tillämnad statsmans penna, för att taga reda på temperaturen, hafva vi tillsvidare här endast velat hålla oss fast vid eu väsendtlig brist i broschyren, som vi hoppas icke skola förekomma i efterföljande flygblad, och otverga nu till redogörelsen för densamma. Andra afdelumgen i denna upptages af redogörelse för foreningen mellan Sverige och Norge, hvari fört. söker tramdraga en bevisning om rättigheten för Sveriges inblandniug i norska Storthingets förhandlingar med sin konung om stäthällarskapets upphåfvande. Den historiska uppställning, hvarifrån fört. deducerar denna svenska representationens rätt, ådagalägger på det tydligaste huru besynnerligt och slartvigt det gick till vid ingåendet at foreningen mellan Sverige och Norge, då man törgat äfven de vigtigaste bestammielser, det cement som skulle hålla byggnaden tillsammans, samt ansåg allt vara nog, då man lade den hufvudsakliga makten i atseende på de båda rikenas styrande i en konungs band, med samma man garanterade det ena landet en mönstervärd, demokratisk konstitution och i det andra bibehöll en ståndsrepresentation, hvilken redan från början af Sveriges riktande med en kontrollerande folkförsamling ansågs som ett blott provisorium. Ati härigenom skuile uppstå slitningar mel