Göteborgsposten – 24 februari 1862, sida 3

Hålr uppallat polaCkärne, alt råcRa Typgalne handen. Senare skali följa ett upprop till Österrikes slaver. Den ryska regeringen blir allt oroligare öfver det inflytande Herzens ,Kolokol förskafsar sig och alla ryska beskickningar hafva från regeringen erhällit meddelanden härom. Petersburgerkabinettet har tör afsigt att i Berlin grunda en ny tidning, som skall ha till uppgift, att öfverljuda Herzens ,klocka. Det talas i dag — skrifves från London under d. 14 febr. — om att den i födseln qväfda franska finansoperationen, om hvilken ordats så mycket under de senaste dagarne, icke blifvit helt och hållet upygifven. Franske finansministern Fould skall nu hafva satt sig i förbindelse med det i London varande huset Rothsehild och detta lär redan förklarat sig villigt att försträcka 2 millioner pund på 3, och om så önskas 6 månader, mot en ränta af 5 proct. och deposition af rentes å 60. Vilkoren äro således desamma som förut, endast med den skilnad, att summan bestämts till 2 mill. Å och räntan till 5 i stället för 6 pret. Men modus operandi skall dock vara en unnan. Rothschild skall antingen afgöra atfären en famille eller inbjuda berryndade bankirhus i Loudon till deltagande, men så offentligt som sist skall saken icke bedrifvas, då Barings skickade hem till sina bekanta bland kapitalisterna subskriptionslistor, hvilka öppet gingo ur hand och i hand, som om det varit fråga om en blott insamling för ett hospital. Man skall i värsta fall blott ha att göra med rykten, hvilka iätt läta desavouera sig, utan att de invigda derföre behöfva vilseledas. Ställningen pa vär penningmarknad är så gynnsam som mojligt för ett dylikt arrangement; på läng tid har ej en sådan massa af kapitaler sökt användning som nu. Följden derat är den, att allt stiger på Börsen: ryssar på samma gäng som turkar, hvilka de en gang skola äta upp; Ecuador jemte Peru, fastän det förra med det snaraste kommer att bli ungripet af det senare ; italienskt lån, och tillochmed österrikiska metalliques, som på Londons börs nästan rakat i förgätenhet. Allt stiger, liksom i Goethes Valborgsmessoafton. Den, som icke kan höja sig, är för evigt en förlorad varelse. Derjemte bör anmärkas, att haussen ej blott är en pappers-, som utgår från Börsen. Allmänheten köper åter hvad den kan få, så att jobbers, såsom dut heter på koustspråket, nu äro alldeles utan förråd. Spekulationen är till en del äfven berättigad, emedan de flesta papperen sedan ar och dag i sjeitva verket stått under sitt ettektiva värde. Trentaffären har dock pa senaste tiden visat, hvad en ringa tillfällighet förmår och hvilken olycka en underordnad officers öfverilning kan åstadkomma inom pappersverlden. På samma gång som det helt plötsligt blifvit tyst med erkehertig Maximilians kandidatur till mezicanska tronen, berättas derifrån, att all inre tvedrägt inom folket slutats och att alla partier förenat sig om att motsätta sig de allierade makternas infall. Underrättelsen, såsom kommande öfver New-York, fordrar dock vidare bekräftelse. Senare Post. Den tyska frågan är åter under utjemning — hvad angår furstarne. Den storm dessa upprört var en riktig storm i ett vattenfat, om man alldeles afser från jäsningen inom sjelfva tyska folket som, enligt alla samstämmiga uppgifter, i närvarande stund är högst upprördt. Spanningen mellan Österrike och Preussen är visserligen officielt ännu ej afslappad; men öfriga tyska furstar arbeta ifrigt, vill det synas, på åstadkommandet af en uppgörelse i godo. De hafva redan anvisat de båda tyska potentaterna den kurhessiska och den danska frågan som vehiklar att komma ur förvecklingen. Märkvärdigt nog, är man i Wien utomordentligt lugn, och man befarar på intet sätt utbrottet af någon verklig kris. Man auser det nemligen der för gifvet att Östorriko efter det preussiska afslaget skall låta sitt projekt om ett Stortyskland förfalla, och derjemte, heldre än att öka svårigheterna, ingå på en lutning åt Preussen si den kurhessiska frågan — såframt sådant ännu är möjligt. Förnämsta orsaken till denna försonlighetsanda antages vara fruktan för att gifva Frankrike spelet i bäderna, och Österrike sjolst måste dessutom taga skeden i vackra hand, ty det kan ej nu, såsom år 1850, hota Preussen med krig. Äfven alseende på Italiens erkännande af Preussen är man i Österrike mycket lugn, och man förklarar 1 Wien att att preussiska regeringen icke skall genomdrifva denna tanke, deputerade kammarens majoritet må anbefalla den huru mycket som hnelst. Detta senare antagande torde dock vara ovisst. Den franska senatens svarsadress är alltsigenom lika färglös som den redan meddelade pankten om Italien var det. Åt de vttre frå