Göteborgsposten – 22 februari 1862, sida 1

Ånatomisermgen skedde, — och i likets mage fanns en betydlig mängd gul arsenik! Dessutom var den aoda kroppen blot högsi obetydligt torvandlad. såsom fallet oftast är med hken efter dem, hvilka dött al arseniktorgitening, oaktadt vid uppgrätnin gen nåra tre månader forflutit etter dodstallew. Angående den aflidnas sista sjukdom upplystes under rattegangen följande: Fru Jakoby hade annu på mandagen d. 29 Juli varit frisk. Hon gjorde samma dag ett besök hos några bekanta och yttrade dervid, att hennes äktenskapliga lif, hvilket förut varn olyckligt, ou åter börjat klarna, ty hennes man var åter blifven ordentligare och uppmärksammare emot henne, och hade tillochmed gifvit henne en ny hatt. Då hon på aftonen återkom hem, fann hon sin man redan sofvande. Ettor att ha ätit gick hon till sängs. Foljaude morgon mådde hon illa, led af uppkastningar och äckel. För att så mycket svarare bli at med det senare drack hon ljumt vallen, men deta hjelpte ej. Emot hennes vilja blef läkaren etterskickad. Denne ordinorade några medikamenter, hvilka hade god verkan, så att hon på fredagen den 2 Åugusu redan var betydligt bättre, då läkaren på eftermiddagen besökte henne. Han ordinerade då ett pulver, af bvilket ena delen borde intagas på aftonen och, itall afforingar skulle förekomma, andra delen på natten. Då pulvret på aftonen blifvi intaget, inträffade en märkbar försämring. Smärtorna uvilltogv under natten och kl. emellan 11 och 12 påföljande tocmuddag infann sig döden. Den aflidnas son, slagtarmästar Nungesser, var den ende som under fru Jakobys sista sjukaom besökte henne. Då han sedermera såg hennes döda kropp observerade han egendomliga roda fläckar på hennes händer och tötter. Dessutom hade ögonen statt oppna, liksom 1 lifstiden och ej ens med handen kunnat åeillslutas. Tre eller fyra andra personer hade gjort samma iakttagelser, och dessutom anmärkt, atv likevs mage varit oerhördt uppsvälld, samt att ett blatta slem omgifvir munnen. Pulvret, efter hvars intagande fru Jakobys tillstånds å betydligt försämrades, hade blifvit henne gifvet af Jakoby sjelt. För läkaren hade han dock uppgifvit att hans piga, vid namn Gansert, ingifvit henne detsamma. Likaledes hade hav gifvit läkaren andra falska uppgifter i afseende på förloppet vid hustruns sista sjukdom. Hvad som tll en början kunde anses säkert, var attassru Jakoby dött at gift. Men för hvems hand dog hon då? På sjelfmord var ej att tänka, då den doda varit en munter och gladlynt person, om hon ock ofta klagade öfver sins mans beteende, uck afvenledes stod på spänd fot med sin son at första giftet, hvartill Jakobys örontassleri varit orsaken. Jakoby påstod visserligen och hade länge påstätt att hans hustru varit litet vansinnig, men detta bevisades vara osannt, utom såtillvida, som hon under en svår sjukdom år 1860 några dagar legat i yrsel. Det var således antagligt att någon af de på senare tid henne omgifvande personerna ingifvit henne giftet. Men dessa hade endast varit två, Jakoby sjelf och pigan Gansert. Alla andra hade Jakoby genom sitt förtal lyckats aflägsna. På Gansert kunde ingen misstanke falla, ty hon hade blott några veckor varit i Jakobys hus och var för ötrigt en person med god karakter. terstod således Jakoby sjelt. Han hade i alla tider varit bekant som lättsinnig och