Göteborgsposten – 22 februari 1862, sida 1

talar. Det är mycket möjligt, att Thorn och andra afven kommit ifrån hyddan; men för min egen del bar jag ingenting sett. — Hörde ni skottet? — Javisst, men jag var långt ifrån att kunna ana, det ett mord blifvit begånget. Jag visste att Locksley var i skogen, och jag trodde att det var han som skjutit. — Nå, återtog Carlyle, hvad är er tanke om denna händelse ? Det är onödigt att fråga mig mera, inföll Bethel med bestämd ton, jag vill icke skada någon, framför allt icke Richard Hare. — Det är ej derom frågan är, sade Carlyle, och ni misstager er om mina afsigter. Jag söker tvärtom att återupprätta Richards oskuld, ty jag är långt ifrån att vara öfvertygad om att han är anstiftare af brottet och jag har tillochmed misstankar på en annan person. Jag hade hoppats att ni skulle bjelpa mig att stadga dem. — Det är mig omöjligt. Jag har sagt er hvad jag sett; jag vet ingenting mera. Men, tillade han, jag kan ej förklara för mig, buru ni fått reda på mitt sammanträffande med Richard; jag har ej yttrat en halfdragen avck dorom till någon. — Hvad rör det er? svarade advokaten, jag har visshet derom och det är för mig nog. Jag får uttrycka min ledsnad öfver att ni icke såg den der Thorn lemna husct. — I ert ställe, tillade Bethel, skulle jag icke fästa någon vigt vid denna berättelse. Jag tror ej på sagan om Thorn, och jag tror, att han endast är fostret af en öfver