Göteborgsposten – 21 februari 1862, sida 1

— ———— — försvarat sina rättigheter, i afskyvärda fängelser, upphäft den borgerliga rättskipningen, insatt krigsrätten och öfver hufvud taget bevisat sig som en fulländad tyrann. Han har försett armåen med rep för våra halsar. Medikamenter och kirurgiska instrumenter har han förbjudit som krigskontraband, och efter slagtningarne låter han sina sårade ligga, på det att vi skola sörja för dem, sedan han beröfvat oss medel dertill. Efter sitt nederlag vid Bulls-Run sände han hvarken stilleståndsflagga för att få begrafva sina döda eller läkare för att sköta de sårade. Han ämnar att med sina myrmidoner återupprepa fransyska revolutionens Vend6e-scener. Ehuru ej så talrika eller så väl försedda med krigsmateriel, hålla vi oss dock för starkare. Hvarochen af oss är tretaldigt beväpvad och vår strid rättvis. Fienden kämpar för makt och eröfring: vi strida för oafbängighet, för allt som är oss kärt och dyrbart. Vi kunna icke, vi vilja icke underkasta oss. Vår sak är helig, deras är helvetisk. Och om det lyckades dem att åter bringa oss under deras tyranni, eller, såsom de säga, under unionsregeringen, skulle ej deras framgång vara raka motsatsen? Unionsregeringen beror på de regerades erkännande. Fattas detta är konstitutionens grundval försvunnen och den nya unionen intet annat än tyranni. Vi vilja ingenting ha af norden, men vi vilja icke heller utplundras eller tyranniseras af densamma. Vi strida blott för vår rätt att regera oss sjeltva. Södern erbjuder nu det märkvärdiga skådespelet af en arme, i hvars leder man finner män af högsta rang och talent. Att slå eller underkufva en sådan armå är helt enkelt omöjligt, ty vi strida för allt hvad som är oss högst och dyrbarast. Jag för min del, t. ex. strider med ett pris satt på mitt hufvud och med ett rep kring halsen; och derom är jag icke ensam, utan alla med lika rang med mig dela samma ode. Lincolns manskap består deremot till största delen af legohjon, som i en slagtning icke drifvas af några högre motiver. Man hotar oss med återställande at förbunderegeringen, men rent ut sagdt, är en återförening med engelska kronan mycket snarare möjlig. Det ligger mig mycket om hjertat att gifva vännerna af fria regeringsformer inom Europa ett riktigt begrepp om sakernas verkliga ställning hos oss. Hvad som blir bekant på andra sidan Atlanten angående dessa ämnen är änästan utan undantag hemtadt ur fiendens ensidiga, ja lögnaktiga källor. Nordens ärliga tidningar våga numera ej att offentliggöra sanningen, emedan de eljest blifva undertryckta. De vilja inbilla verlden att en. stor mängd hos oss är emot kriget. Jag kan i detta afseende blott säga, att med undantag af några vestliga delar af Virginien och några östliga af Tennessee harjag aldrig funnit folket enigare och fastare. Qvinnorna äro om möjligt ännu mera entusiastiska än männen, och äfven presterna mena ärligt och allvaraamt. Uader hvardagarne öfva sig presterna i vapenföring och exercis. Deras kyrkor hafva öfverlemnats åt fruar och flickor sör att i dem uppsätta sina symaskiner, och gemensamt arbeta de der för militärbeklädnaden. Om söndagarne predikas från predikstolen krigets helighet och rättvisan at vår sak. I slagtningarne finner man de andlige ibland de irämste. Vi ha en general som är biskop, och tjenstgörande andlige hvilka äro öfverstar, majorer, kaptener och soldater. Aldrig var väl ett folk enigare än våra konfedererade stater nu äro. Säkerligen har ni äfven hört talas om vår