Göteborgsposten – 21 februari 1862, sida 1

det min far har lemnat sitt samtycke sade hon. Han tager fyra biljetter, och vi skola bevista konserten. Tårar sipprade fram ur mr Kanes ögon, men Isabel var ej fullt säker på, om de icke möjligen voro hennes egna. Han var en lång, mager man, med långa hvita fingrar och lång hals, Han framstammade sin tacksägelse, och frågade om han tilläts öppet omtala, att de skulle komma. — Säg det åt alla menniskor, sade hon lifligt, åt hvarenda en som ni möter, om ni tror er dermed skola förmå menniskor att besöka er konsert. Jag skall säga till alla de bekanta, som komma att helsa på mig, och uppmana dem att gå upp. När mr Carlyle anlände fram på aftonen var grefven tillfälligtvis icke i rummet. Isabel började tala med honom om konserten. — Det är ett vägspel för Kane, anmärkte Carlyle. Jag befarar, att han blott skall förlora penningar och än mora öka sin förlägenhet. — Hvarför fruktar ni det? frågade hon. — Derfore att ingen infödd gynnas i West Lynne; och menniskorna hafva så länge hört den stackars Kanes armod omtalas, att de tänka föga derpå. Om deremot någon främmande artist med ett tillbråkadt namn kom för att gifva konsert, skulle alla i West Lynne nästan slåss om att få plats: — År han då mycket, mycket fattig ? — Ja, Han svälter. — Svälter! upprepade Isabel och såg på Carlyle med