Göteborgsposten – 20 februari 1862, sida 1

vara bekant med lady Isabel? upprepade hon i den största förvåning för sig sjelf. — Archibald känner nästan alla menniskor, svarade miss Cornelia. Han träffade grefven ofta, då han var inne i London i våras, och lady Isabel en eller två gånger, Hvad hon har för ett älskligt ansigte! Barbara sade ej ett ord mera. Hon återvände bem till miss Carlyle och njöt af hennes middag, men Barbaras tankar voro frånvarande liksom hennes hjerta, och detta hade sprungit bort till East Lynne. Ah, hvilken glans och lyx! tänkte mr Carlyle! då han denna dag tog plats vig grefvens middagsbord. Denna mängd af glänsande silfver, glittrande kristaller och dyrbart kinesiskt porslin; de många vinerna och kräsliga rätterna; de många tjenarne i deras vaekra livrs; den angenäme värden vid bordet och den fina unga värdinnan! Oaktadt grefvens stora penningeförlägenhet, hade han likväl ännu aldrig dragit in på staten i sitt hushåll; huru han kunnat bibehålla detta på så stor fot, var ett underverk; ett annat sådant var, huru länge han skulle lyckas att äfven hädanefter hafva det så. Mycket onödig och orättmätig var denna lyx i grefven omständigheter, men den hade sina behag. Dessa voro denna dagen utomordentligt stora. Akta edert förstånd, mr Carlyle! Isabel lemnade de båda herrarne efter middagens slut och satte sig allena i sitt rum, grubblande öfver många saker. Hon tänkte på sin älskade moder, med hvilken hon sist var tillsammans på East Lynne, på den förargliga gikten som ej ville lemna henne far och på de scener, i hvilka hon nyli