Göteborgsposten – 20 februari 1862, sida 1

tvangs oss, hargjag beständigt varit sysselsatt med att efter förmåga bidraga till den saks framgång, hvilken synes mig rättvis, och har derföre alldeles förglömt att skrifva till mina vänner i London. Mitt fädernesland var slilet i tvenno delar, enheten borta, flerå stater hade skiljt sig trån det hela. Vid denna delning at vår en gång stora och lyckliga republik var det bvars och ens pligt att ställa sig på en bestämd sida. Pligtens väg var klar; och här är jag nu. Då min todelsebyggd den 20 April förklarade sig skiljd från republiken och kallade sina söner till sitt försvar, ville och kunde jag ej tveka. Jag örverlemnade min besattning åt mina embetsbröder, afreste trån Wasbington och var åter en fri medborgare i Virginien. Yankees som tvungit oss till kriget hatva visat sig i högsta grad hämndgiriga. De ha förtalat mig, satt ett pris på mitt hatvud, uppfångat alla mina bref till utlandet och från mina vänner och sålunda afskurit mojligheten för mig att rättfärdiga min ståndpunkt. Jag vill nu ändtligen framställa mina åsigter. Vid slutet al detta krig, som skiljde de tretton kolonierna från England, erkändes hvarochen för sig som fri, oafhängig stat. Och då de skiljda staterna förenade sig till ett förbund, uppgaf ingendera sin suveränitet. De öfverlemnade blott vissa delar deraf åt en agentur, sörbundsenheten, och detta för bestämdt fastställda och begränsade ändamål. Då Virginien inträdde inom unionen försäkrade det sig om sin suveränitet genom följande ftorklaring: Virginiens statsdokument vid antagande al unionsforsattuingen d. 29 Juni 1788. vi, befullmäktigade tor staten Virginien 9. 8. v., göra härmed bekant och torklara, att regeringsmakten, öfverlemnad at tolket, kan at detsamma ätertagas, så snart den blir missbrukad, och att all myndighet som ej blifvit otfpverläten på någon annan, fortfarande förblir i staten Virginias händer och kan förfogas ofver etter dess egen vilja. Derat följer att ingen rättighet på något sätt kan upphätvas, säljas, inskränkas eller modifieras at kongrossen eller senaten, af presidenten eller andra embetsmän, utom i sådana fall, då konstitutionen gifver fullmakt dertill, och att bland andra väsendtliga rättigheter samvetsoch tryckfriheten af ingen myndighet inom Förenta staterna kan hvarken upphäfvas, inskränkas eller modifieras o. s. v. Hvad förde nu till denna brytning inom unionen? Ni erinrar er att jag under min vistelse i London i november är 1860, då våra misshälligheter redan voro bekanta, gat den bestämda försäkran att rättvisan var på vår sida. Ni ville ej medgifva det, enär ni hade inhemtat all er kunskap om saken ur nordstatstidningarne. Jag tror att i allmänhet få engelsmän läsa wdningar från södern. Det kunde derföre ej förefalla mig underligt, att de fleste europeer tro, det våra oroligheter härleda sig från bearbetningar af ett från presidontstolens närhet dortstött politiskt parti. Södern beherrskade, sade man, alltifrån början förbundsregeringen. Den hade spelat herre öfver norden, och denna, trött vid tyranniet, hade genom konstitutionela medel tagit makten i egna händer. Södern hade likt ett bortskämdt barn, trån hvilket man slutligen itertager en lånad leksak, för att återgifva den åt rätte egaren, börjat med sitt larm oroa hela verlden. Så tramställer yankeepressen förhållandet, så föreställde man sig det i Engand och på hela kontinenten. Men de verkiga orsakerna äro at helt annat slag, fysiska, — ä c8fh