Göteborgsposten – 18 februari 1862, sida 1

sig detta kaos, revolvern bortlades och Kalifornien är nu en blomstrande nejd, der man är lika säker för lif och egendom som i skötet af den bäst ordnade poliskår i verlden. Och detta ehuru många af San Franciscos most respectable innevånare äro personer, som det för 10 å 15 år sedan ej skulle varit så alldeles angenämt att sent på qvällen möta i en folktom gränd. Såsom läsaren torde erinra sig, talades för några år sedan mycket i tidningarne om upptäckten af ett nytt, otroligt rikt guldland kring Fraserfloden i britiska Nordamerika. Underrättelserna voro lysande — så lysande att de syntes vara för ett eller annat ändamål uppdiktade af någon mindre samvetsgrann person, hvars rika fantasi dock skjutit betydugt öfver målet. Alven den lättrognaste måste ju känna tvifvel, då han hörde historier sådana som den om ett skepp, hvilket legat vid Fraserflodens mynning och hvars besättning, då den sedan lättade ankar, bland jorden, som ankaret medförde upp från botten, fann guld till ett värde af, himlen vete huru många hundra pund sterling. Och likväl är det ej numera längre tvifvel underkastadt att ett nytt guldfält, utomordentligt rikt och dertill mycket lätt bearbetadt, blifvit anträffadt ej allenast närmast Fraserfloden utan äfven på åtskilliga andra stallen i den del af britiska Nordamerika, som kallas Columbia. Detta ofantliga territorium, som sträcker sig öfver sex eller sju graders latitud norrut från Vancouvers o och der begränsad af andra britiska besittningar, har hittills ej vunnit den uppmärksamhet det förtjenar. Allt då och då har man hört inbjudande berättelser om dess klimat och bördighet, men hkväl har aldrig kolonisationens ström tagit fart åt detta håll och den derstädes rådande dyrheten på arbete har fortfarande vittnat om bristen på dugliga utvandrare. Det är troligt ait förlidet års guldgräfning vid Fraserfloden skall bli vändpunkten i koloniens öden. Guld är en stark magnet, och det är ej genom hvad man i allmänhet förtjenar, utan hvad som skördas af de djerfvaste och lyckligaste, som ett nytt lands förmåga att locka folk bör bedömas. Dalarne emellan Fraserfloden och Klippbergen och i synnerhet ett distrikt kalladt Cariboo lofva att draga den lösa befolkningen ifrån Kalifornien. Redan hör man talas om byar, hvilka uppväxa liksom genom ett trolleri; om vägar som Öppnas genom skogarne; om komplicerade maskinerier för guldvaskning, hvilka uppsättas i namnlösa nejder 80 å 100 mil norr om platserna Victoria och Nev-Westminster, och om slagtarbodar, smedjor, bagerier, krogar och spelhus, resande sig på alla håll. I hela Cariboo fanns i Juni månad eistl. år blott fem hvita qvinnor och tre läkare, men de förra måtte sedermera ha blifvit vida talrikare, och om de senare icke tillväxte i antal, så synes detta bero på guldgräfvarnes ovanligt goda helsotillstånd. bå dessa bergstrakter, ehuru på somliga kartor utmärkta med namnet Guldregioner, intill för ett eller två år sedan voro nästan obebodda, så kan man ej undra på om de rykten som nått oss om deras fabulösa guldrikedom hittills blott funnit få som trott på dem. Tillochmed i staden Viktoria satte man föga tro till dem, tills guldgräfvare efter guldgräfvare ditkom, lastad med gyllene byten och sålunda ötvertygande den mest tvifvelsamme om att det nya El Dorado blifvit funnet. En korrespondent till Times gifver en beskrifning på guldgräfveriet i Cariboo. Denna nejds guldförande egenskaper blefvo ej bekanta förrän sent fram på året 1860, och de månader, hvilka korrespondentens berättelser omfatta, ärv från och med Maj till och med