Göteborgsposten – 18 februari 1862, sida 1

— IIvarföre skulle jag annars säga detta? fortfor Richard. Det kan ej tjena mig till något; alla mina förklaringar skulle ej bidraga det ringaste till mitt frikännande. — Nej, det skulle de icke, instämde mr Carlyle. Om ni någonsin blir frikänd, kan det ske först efter företeende af fullständiga bevis. Men — jag vill bebålla mina tankar i denna sak för mig sjelf och skulle någon händelse inträffa . .. Hvad var den der Thorn för en karl? — Han kunde vara omkring tre eller fyra och tjugo år gammal, en alltigenom inbiten aristokrat. — Och hans umgänge? Hvar bodde han? — Det fick jag aldrig veta. Afy påstod i sitt skryt, att han kom från Swainson och tillryggalade tio mil på hästryggen för att få träffa henne. — Från Swainson! afbröt mr Carlyle hastigt. Skulle han vara en af Tbornarne på Swainson? — Icke det jag vet. Han var alldeles olik dem med sina parfymerade händer, sina ringar och fina handskar. Jag tror bestämdt att han var aristokrat, men af dåligt skrot och korn, ty han prunkade ständigt med ett öfvermått af juveler. j Ä Ett lätt leende drog öfver Carlylees ansigte. — Förhöll det sig verkligen så, Richard? — Jag försäkrar det. Han brukade bära diamantskjortknappar, diamant-ringar, diamant-bröstnälar, allt briljanter af det renaste vatten. Jag trodde, att han tog dem på sig, för att dermed blända Afy. Hon berättade mig en gång, att hon skulle kunna bli en förnamare dame, om hon ville, än jag någonsin skulle kunna göra henne till. Jag