Göteborgsposten – 17 februari 1862, sida 2

— — —— ——— Locksleyx, — Jag lemnade honom och aflägsnade mig, slutale Richard Hare; han hade säkerligen ej sett Thorn och visste af ingenting. — Och ni skyndade bort samma natt, Richard. Det var ett olyckligt steg. — Ja, jag var vansinnig. Jag ansåg det bäst att vänta och se, huru sakerna skulle aflöpa; men ni vet ännu icke allt. Tre eller fyra timmar senare, kom jag tillbaka utanför till hyddan. och bad om ett ögonblicks samtal med Afy. Jag skall aldrig glömma den stunden; innan jag fått fram en bokstaf, for hon ut emot mig, anklagade mig för att ha mör. dat hennes far och föll till marken i hysteriska skrik och konvulsioner. Ovasendet lockade folk ut från huset — derinne var nemligen en massa af menniskor — och jag skyndade bort. Öm hon kan tro mig vara brottslig, skall verlden äfven döma mig sådan. var mitt argument, och samma natt begaf jag mig i väg. Under de två första dagarne höll jag mig gömd, för att icke bli öfverraskad, och vandrade blott om nätterna. Och Afy blåste under lågan emot mig, lgenom att förneka, dit någon samma afton befunnit sig i shyddan. Ilon hade varit ensam hemma, sade hon, och bade gått genom en bakdörr ut på den väg, som för från W.st I Lynåc, då hon fick höra skottet. Fem minuter derefter var hon tillbaka i hyddan och fann då Locksley stå lutad öfver hennes fars lik. Mr Carlyle stod tyst och genomlopp snabbt i minnet de förnämsta punkterna af Richad IIare berättelse. — Efter hvad jag kan förstå, befunno sig fyra utaf er den aftonen i närheten af byddan, och det är otvifvelaktigt