Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 1

———— och derigenom har problemet blifvit löst. De amå lådor, 1 hvilka man lägger den till presenter bestämda konsekten, aflagga vittnesbörd om gitvarnes smak, bildningegrad och förmögenhetsvilkor. Alla karakterer kunna förråda sig, genom den anspräkslösaste gåtva i papperslådor för temton sous, liksom genom den dyrbaraste kuriositet i japanskt lakeradt arbete med guldinkrustering inköpt till ett pris af hundratals franes. Detta hvad beträffar de nyärsgåfvor, som köpas i sockerbagarebutikerna. Varre är med dem, hvilka utvexlas på det kejserliga myntet — vi mena drickspenningarne. Ätven i Paris har man den torträflliga vanan att betala dälig uppassning med godt mynt, och missbruket år der ånnu odrägligare än annorstädes. Garconen på ett kale eller restauration betalas nemligen ej af värden utan af gasterna. Man har beräknat att den, som åter ute, årligen i ordinarie drickspengar får utbetala 150 rdr. Detta tyckes vara mycket nog, men pariserkyparen har ännu högre anspråk. Vid det nya ärets ingång måste han ha sina drickspenningar, eljest ve öfver gästen! Men som man ej är sastsmidd vid ett bestämdt kafe, eller vid ett restaurationsbord, utan vanligen är tillräckligt bekant på flera sådane etablissementer, för att bli lyckönskad på nyårsdagen, så följer deraf, att en ung man ofta har iy ra eller tem gargoner att med klingande mynt vedergälla tör deras hjertliga lyckonskningar. Dessutom blir man otverhopad med oegennyttiga gratulationer af allt slags annat folk, som man under året händelsevis användt i något goromäl. År man recensent, eller har man at något annat skäl rätt att utan atgilt besoka teatrarne, så måste man med en nyårsgåfva köpa sig logevakterskans gunst, sävida man ej vill bli utsatt för att regelmessigt tillbringa sina astnar iden dunklaste vrån at någon otverfylld loge. Likaledes ha abonnenterna att frukta tor placeusernas missbag. Då det finnes ett enormt stort antal af teatrar inom Paris, så kan man lätt fatta huru dyrt detta skall falla sig för reaterhabituer och recensenter. Afven brefbärare gratulera på nya året, ja tillochmed trumslagarne vid nationalgardet, tvättorskor, pigor, kort sagdt alla af underordnadt stånd fordra nyärsgäfvor. Men obevekligast är congiergen, på svenska portvaktaren. En ungkarls väl eller ve hvilar i hans hand; han vet det väl och trotsar derpå. Conciergen representerar i ett ungkarlshushäll springpojke, kammarjungfru, nattvakt, sjuksköterska, sortrogen och stötvelputsare; han är med ett ord sagdt den ogiftes taktotum, men kan genom en förliten nyårspresent bli förvandlad till ett vidunder. Conciergen är mäktig att göra hyresgäster alla slags tjenster — han uppköper socker, ljus, tändstickor och bläck; borstar stöflar och sopar rummet, bäddar, vädrar, öppnar porten, kokar dekokter och honssoppa, skickar en objuden sordringsegare för hin i våld, blundar, då monsieur under misstänkt rasslande af sidentyg gär uppeller nedför trapporna, väcker monsieur om mornarne, bär upp de bref och journaler som ankommit för monsieur, tänder upp eld och håller lampan i ordning. Detta är conciergens goromål och han förrättar dem samvetsgrannt om monsieur på nyårsdagen vederbörligen uppmuntrar hans embetsitver. Men motsvarar ej nyärspresenten hans förväntan, så blir, som sagdt, den tillgitno vännen, ett verkligt vilddjur. Monsleur benämnes från denna stund i portvaktstugan: den der karlen. Ifrån att vara en lycklig man blir monsieur nu en olycklig. Fordringsegare bestorma huset; goda vänner bli afvisade, karafiner, koppar, glas, alla bräck liga artiklar gå sönder; regnet slår in genom det öppna fönstret; timtals kan man i regn