Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 1

Mr Carlyle kände henne och hennes bestämdhet, och han beslöt derföre att förtälja henne sanningen. Ilon var, för att begagna de ord Barbara nyttjat till sin bror i afseende på Archibald, pålitlig som stål. Cornelia var dessutom en qvinna, till hvilken man kunde hysa fullt förtroende. Hon hade ännu aldrig förrädt någon hemlighet. Mr Caryle närmade sig henne och hviskade: — Om ni så önskar, skall jag säga er allt, Cornelia, men det är ej något angenämt att höra. Richard Hare är kommen tillbaka. Miss Carlyle blef alldeles likblek af förskräckelse. — Richard Hare! Är ban galen? — Man skulle verkligen vara frestad att tro det, återtog advokaten. Ilan behofver penningar hvilka han begär af sin mor, och mrs Hare skickade Barbara hit, för att bedja mig skaffa sådana åt henne. Det är ej underligt, om den stackars Barbara var rädd och orolig, ty faror omgårda på alla sidor. — Är ban hemma hos dem? — Huru skulle han kunna det, då hans far är hemma! Han håller sig gömd ett par tre mil härifrån, förklädd som arbetare och skall vara på Lund i afton, för att emottaga penningarne. Jag har bjudit rådmännen hit, för att bestämdt kunna draga mr Hare bemifrån; ty om han finge syn på Richard, skulle han otvifvelaktigt öfverlemna honom i rättvisans händer, och — om man abstraherar från äfven allvarligare konsiderationer — detta skulle ej vara angenämt hvarken för er eller mig. Att stå i någon förbindelse med en mördare skulle vara en ful fläck på Carlyleska vapenskölden, Cornelia.