Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 1

Nyarsgåsvorna i Paris. Såsom bekant är, ger man i Paris inga julklappar utan förvandlar dem i stället til nyärsgatvor. Nyårslyckönskningarne falla der tillsammans med nyärspresentorna. Lyckligtvis börja nu de förra att åtminstone i Sverige komma ur modet, men i Paris har denna gamla plägsed ännu ej blommat ut. Lyckonskningarne äro dock för en ungkarl blott en stor olägenhet; hvad som deremot på nyårsdagen i Paris utgör hans förtviflan, är nyårsgåtvorna under form af kontektsaskar och drickspenningar. For att läsaren skall kunna inse huru det hänger tillsammans med det fransyska gratulauons-, visitkorts-, konfektsoch drickspenningväsendet, måste vi börja med soljande törklaring: — Man är såsom ungkarl tvungen alt i Paris besöka en stor mängd sällskaper. Huru oangenäma dessa soir6er än måtte vara, så är man dock skyldig husfäderna tacksamhet för deras gästiria mottagande; och dock har man i egenskap at ungkarl aldrig tilltälle att genom någon artighet bevisa den vänlige värden denna sin erkänsla. Man känner ju honom i de flesta fall nästan icke det ringaste, träffar honom blott på baler kanske tem eller sex gånger om året, talar aldrig med honom längre än fem minuter hvarje gång, och likväl erhåller man med den hofligaste punktlighet en inbjudning till hvarje bal han ger. Derföre har man valt den 1 Januari, för att på denna dag, då en liten present ej kan såra, tacka den förekommande husfadern, derigenom att man gifver värdinnan i huset, eller hennes fröken dotter en nyårsgåfva, hvilken ej gäller för annat än en höflighet, en uppmärksamhet. Men hvad skall man skänka? En bok? Herre Gud! man känner ju alldeles icke den unga damens litterära smak; men man känner det täcka könets universella smak — sötsaker! konfekt! och derföre vågar man att för hennes fötter nedlägga en gärva at sådant. Konfekt blir alltså användt af ungt folk som en passande nyärsgåfva, och man kan knappast föreställa sig huru väl det lyckats de olika sällskapskasterna att lämpa de allmänt antagna skänkerna efter dessa kasters olika ställning i samhället. Med sjelfva kontekten har man naturligtvis ej kommit långt, ty om ock ett skålpund af den finaste qvalivet skulle kosta några francs mera än kontekt af mindre ädel race, så är dock skilnaden alltiör ringa, att den skulle låta afståndet emellan de olika klasserna, t. ex. emellan en rik financier och en sattig stackare, tillräckigt bjert framträda. Man har derföre vändt uppmärksamheten på inpackningen at konfekt