Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 2

böra bibehållas, men denna rättighet tillika inskränkas genom närmare föreskrifter om sättet sör bokens förande och om tiden, inom hvilken sordran borde göras gällande. Edgång ansågs, både såsom en rätt och en skyldighet, böra tillkomma icke köpmannen utan den lagsökte. — N:o 20, afseende förändringar i brottmålslagen, hvarom utskottsbeslutet redan förut af oss meddelats, gaf utskottet anledning att bl. a. enhälligt förorda nödvandigheten af straffbestämmelser för förnärmelser mot den qvinliga blygsamheten. — N:o 21 afgjordes så, att utskottet enhälligt yttrade sig för lagmansoch kämnersrätternas indragning. — Behandlingen af n:o 22, om nämndemans utseende, samt domares och nämndemäns aflöning, ledde till det resultat, att utskottet nästan enhälligt förordade, att nämndemännen icke skola, såsom hittills skett, väljas af domaren, utan af hela tingslaget, hvilket äfven skulle kunna skilja nämrdeman från hans befattning, då han förlorat dess förtroende. Såsom läsaren finner, företer finska ständerutskottet en rekapitulation af många vigtiga srägors behandling vid våra egna riksdagar, och det erbjuder äfven derfore en tafla af synnerligt intresse för oss. Den sanna hberalitet och den uppskattning af landets behof, som utmärka utskottets beslut skulle i många afseende kunna tjena våra nuvarande riksdagsgubbar till en mönstervärd föresyn, då det nu snart gäller för dem, att vid behandlingen af svenska nationens lissfråga: representationsreformen, kasta enskilda privilegier och intressen öfverbord. En orsak till dissenternas framsteg. Norska bladet Tromsö Tidende meddelar följande, hvilket torde hafva sin motsvarighet på våra förhållanden, om man utbyter Pontoppidans katekesförklaring mot vår så kallade långkatekes och sättet hvarpå kristendomen efter densamma inpräglas hos vår allmoge. Uppsatsen lyder sålunda: Sedan man under längre tid här varit befriad från besöket af matprester och andra religiösa lösdrifvare, uppdagas det nu, att en mormon i all stillhet haft sitt tillhåll under ett par veckor på gården Lekang, hvarefter fogeln ånyo flugit sin väg. Han kallade sig Dorius och sade sig vara utsänd direkte från Utah, för att styrka och uppmuntra de härvarande mormonerna i deras tro. Men då denna art af religiös afvikelse hittills har saknat representanter här i trakten har hr Dorius haft godheten förvandla snickaregesällen Paulsen, skräddaren Johannesen och pigan Anna Clausdotter till Åutvalda, genom att neddoppa dem i elfven vid Lekang, natten iunan han reste. Dessa tre, hvilka alltså skola föreställa rde sista dagarnes heliga på denna ö, bekänna sitt dop och hafva naturligtvis derigenom blifvit ej litet vigtiga. Ty nu kunna de sitta sig upp ej allenast mot presten, som i våra tider ar en alltför aflägset stående person, utan äfven den här förut bosatte lekmannen Kallem, hvilka inbyggarne hittills fruktat näst Gud. Väckeriet är neml. i full gång. Här finnes temligen allmänt utbredd ett slags halfkultur med. lust för läsning och räsonnerande, och detta är en ej ogyunsam jordmån för religiösa uppviglare. Det utkastade fröet spirar godt och bär samma frukter här som på andra ställen i landet, neml. nedslagenhet, inbillskhet och fiendtligt sinne mot annorlunda tänkande. För öfrigt kan man anmärka, att det religiösa svärmeriet härstädes synes stå i noga förbindelse med religionsundervisningen i våra skolor och isynnerhet allmogeskolorna. Man må betänka, att folkkarakteren till att börja med är allvarlig, och sedan hågkomma, att Pontoppidans förkla: ring är den första andliga näring barnet får. Pontoppidans ortodoxa och styfva sinne innötas år ut och år in i barnasinnet af lika så ortodoxa och styfva skolmästare. De religiösa förmaningarne i hemmet äro i hans liflösa anda och i densamma förnya de unge sitt döpelseförbund, antingen med vantro eller en onämnbar fruktan i sitt hjerta. Komma så lekmannapredikanterna till den vuxna allmogen med sitt förkunnande af död och fördömelse för de oomvända. Den religiösa hågkomsten hos denna allmoge är från barnaåren mörk och sträng, och nu bearbetad med svärmeriets alla hjelpmedel, huru skulle den väl kunna stå emot att hängifva sig till mörk ortodoxism? Det milda och försonande i kristendomen är aldrig uppdagadt för allmogen. Pontoppidans förklaring är, såsom en bok, den der skulle lära en att känna Frälsaren, alldeles för frånstötande och onaturlig för barn. Den förer oemotsägligt till fruktan för lagen, hvilket också är kännetecknet på den religiösa villfarelse, som allt vidare