Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 1

plats i kulturhistorien. Det är icke mera genom folkens betvingande och underkufvande; det är genom deratrivilliga förening och samverkan samhällen numera bildas och vid makthällas. Österrikes, Preussens, Rysslands i detta ogonblick pågående inre strider lemna härpå de mest ojafaktiga bevis. Men ehuru dessa bemödande att genom konsohderande sorena Skandinaviens krafter truktlöst aflapit, ehuru dess särskilda stammar ågnu, til följd ar denna splittring, saknat erforderlig styrka, batva de likväl ej varit utan allt inflytande i verldshistorien. Oberäknade de strandhugg, som vikingarne i vår historias första tider gjorde på aflagsnare kuster, någon gång jemval der nedslående sina bopålar, hatva Skandinaverne vid den törfärliga kamp, som 1 17:de århundradet pro: testantismen hade att genomgå, på ett algörande sätt lagt deras svärd i vägskålen, val, säger vär berömdaste historieskrifvare, endast för ett ögonblick; men nog för ett odödligt minne. Och icke allenast med vapnens makt, äfven på vetenskapens och de sköna konsternas område hafva Skandinaverne skurit lågrar. Oaktadt den splittring, hvarigenom dessa stammar, under inbördes strider, sjeltve bidragit tll sitt försvagande, hatva de dock hittills vetat att omsorgsfullt bevara de egendomliga institutioner, hvarigenom de skulle kunna hålda sin nationalitet. Huruvida de ätven för tramtiden skola kunna uthärda en allmännare utbredd civilisations ofvanantydda nivellerande inverkan torde vara mera tvilvelaktigt. Den politiska ställningen i Europa innebär också en uppmaning till uppmärksamhet. Ånnu en gång torde omständigheternas maktframmana de Skandinaviska folken att ingripa i verldshändelserna. Det konstgjorda system, hvarmed kongressen i Wien 1815 sökte att betvinga i stället tör att befordra folkens utveckling, brister i sina fogningar. Jernnätet, sammantlätadt at fem såkallade stormakters bajonetter, söndersprang, då den ena örnen sträfvade att, under skydd deraf, hugga sin ena klo i Bosphorens stränder, under det han icke otvetydigt utsträckte den andra på en gång emot Öresund och Varangertloden, för alt sedan, vid klons sammandragning, innesluta Skandinavien. Ett annat system för den politiska jemnvigten måste ävägabringas, och detta torde icke vara möjligt annorledes än genom de, medelst de särskilda folkstammarnes sammanslutande, bildade nationernas ingripande i verldshändelserna. Deras roier dervid synas på förhand gifna. De s. k. Romaniska tolken, de hos hvilka Koms från principen af en centraliserad samhällsmakt utgående institutioner med den minsta förändring bibehållit sig, och på hvilka derjemte det nya Rom eller katholicismen tryckt sin prägel: det, såsom vi hoppas, på nytt födda Italien, vetenskapernas och de sköna konsternas amma, bryggan emellan den antika och moderna verldsbildningen; det på rationalismens bana raskt framgående, djersi ingripande, blixtsnabbt handlande Frankrike, makens och behagens fostrarinna, civilisationens drottning, enligt dess eget omdöme; och slutligen Spanien, poesiens och romantikens hemland, hatva sig dervid sina uppgifter obestridligt anvisade; — på den andra sidan: England, det lugna praktiska England, omsorgsfullt bevarande sina institutioner, med betänksam vishet modifierade efter tidsforhållandena, och just derigenom konstitutionalitetens hemland och vagga, centralisationsidens, tyranniets, despotismens förklarade motståndare, de gamla vikingarnes ättlägg, ännu i dag beherrskande haf en, förande ull andra verldsdelar frihetens och företagsamhetens anda; Skandinavien, Engelsmännens stam— g———