Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

Hon skulle nu för första gången i en hertigs samilj och detta syntes för den unga och oerfarna slickan vara ett uyeket högtidligt tillfälle. Hon knäppte upp kedjan och lade den jemte korset i mrs Lenisones händer. — Hvarför bar ni ingenting annat på er, än detta kors och några eländiga perlarmband! sade mrs Vane till Isabel. Jag har ej sett på er förut. — Min mor gaf mig bådadera. Armbanden äro desamma, som hon ofta brukade bära. — Ni gammalmodiga barn! Derföre att er mor för flere år sedan bar dessa armband skulle det vara skäl för er att göra detsamma? fortfor mra Vane. Hvarför tog ni ej på er edra diamanter ? — Jag — tog — på mina diamanter, men jag — tog af dem igen, stammade Isabel. — Men hvarföre det i all verlden? — Jag ville ej gerna vara för utstyrd, svarade Isabel med ett leende och en rodnad. De glittrade så starkt! Jag fruktade, att man skulle tro, det jag tagit dem på mig, för att se grann ut. — Ah! jag finner att ni ställer er bland de personer, som påstå sig förstå prydnader, anmärkte mrs Vane vredgad. Det är en förfinad tillgjordhet, lady Isabel. Stickorden ljödo utan verkan för Isabels öron. Hon trodde blott, att någonting bragt mrs Vane ur lynne. Så var det äfven: och detta någonting var, fastän Isabel föga anade det, den synbara beundran kapten Lenison lade i dagen för bennes ungdomsfriska fägring. Den tilldrog sig hela hans