Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

des sjövägen och underhölls derefter på en ofruktbar udde medelst hfsmedel som hemtades långt ifrån. Och likväl betalte Frankrike med glädje, och hkväl blef det rikt sedan penningarno voro utgilna. Kejsardömet tycktes hafva löst den fortrollning som förut nedtryckt landets kraft. Sedan denna tid har äonu ett stort krig blifvit utfördt och expeditioner ha blifvit sända i alla riktningar på Jordklotet. Frankrikes normaltillstånd tyckes verkligen vara att på ett eller annat stalle medelst ett halft dussm regimenten beskydda någon nation eller några personer. Allt detta har kostat summor, som under huset Orleans dagar skulle gjort den dynastiska oppositionen ursinnig; och ehuru hvarochen kän tryckningen at skatterna, ha dock alla skänk: sit bitall till den kej-erliga poliuken. Atven republikaner och rojalistiska missnöjda ha erkant att Napoleon gjort sin pohuska lycka genom det, dom deras egna paruer ej skulle varit djertva nog att utsora. Och det år ej blott armeens och hopens bitall som han vunnit. Kopmannaklassen har blltvit starkt kejserlig, ull följe deraf att en ovanlig statslyx och en frikosug politik gitvit fart åt alla slagaffärer, och emedan det ät alla häll utkastade guldet, likt vattnet halladt i en pump, framkallat en mäkug ström af rikedom trån sranska företagsamhetens förut stillastående djup. Detta är kejsarens mening, då han i si tal yttrar ,att dessa utlägg hafva gilvit en välgörande impuls åt allmänna arbeten inom kejsardömet; då han talar om , bolag, som blifvit riktade genom åkerbruket, och utrikes handeln som växt från 2,600 millioner till 5,800 millioner, och då han slutligen tillägger, ,med ett ord, blott genom det allmänna välståndets förökande hafva statens tillgångar ökat sig med mänga hundra millioner. Kejsarens argument är, att Frankrikes skuld vid denna tid ej är större i förhållande till hennes närvarande tillgångar än den för tjugo eller t. o. m. tio år sedan var. Detta är sannt, men det är dock en farlig sanning. Vi tro att fransmännens välstånd är större än det någonsin förut varit, och atv kejsardömets utgifter genom att tillfredsställa cen franska fåtängan och undanrodja missnöje, liksom genom dess direkta inverkan på handeln, har haft den verkan att utveckla landets rikedom på ett sätt som ej ens har sin like i Amerika. Men det är tillfredsställande att höra det kejsaren anser saken ha hunnit till en gräns som ej bör ötverskridas. Frankrike bar slösat och dock blifvit rikare. ÖOfverdrifua utgifter ha varit en lycklig men djerf politik, men allt bvad som genom den kunde vinnas har man redan fått. Längre dritven skulle den varit däraktig och förderflig. Men med kännedom om hurudana fransmännen äro och huru blindt de följa den utomordentlige man som vunnit makt ötver dem, måste vi alla erkänna lyckan af att han är den förste som insett behofvet af en förändrad politik. Begäran om inskränkningar har ej kommit nerifrån. M. Fould bars ej in i sitt embetsrum på armarne af en segrande opposition, utan valdes till att utföra sparsamhetens arbete af en beherrskare, hvilken han förut omvändt till sina åsigter. Af denna orsak kunna vi hoppas, att en tid af lugn och sred skall följa på de sista fjorton årens stormar, och att kejsardomets reformerade politik skall utföras ,bland lugna och tillfredsställda befolkningar och under enighet emellan statens stora korporationer.