Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

—— — — — varit medlet till dess återupplifvande. Efter en lång period af hvad fransmännen aasågo för politisk obetydlighet, kom deras land under en kraftfull och äregirig herrskares spira. I ensligheten på Ham och i Londons folköken hade Louis Napoleon Bonaparte öfvertänkt sin egen mission och djupt begrundat franska folkets lynne och instinkter. Han visste, hvad hela verlden för öfrigt visste, att man var missnöjd med den regerande familjen, och att en allmän oro utan någon i ögonen fallande orsak genomgick samhället. Ehuru Europa var sullkomligt lugnt, ehuru de omgifvande nationernas stående armåer blifvit reducerade till en punkt, som gjorde Frankrike ensamt till lika starkt som två tillsammantagne af de öfriga, ehuru det rådde godt förstånd med England, ehuru tillräcklig ära för dessa sömniga freds-tider blifvit skördad i Algier och oaktadt Versailles murar voro betäckta af segertecken, vunna i Afrika af konung Ludvig Filips soner, ehuru handelsförbindelserna i otrolig grad tillväxt, och ångaren, lokomotivet och telegrafen förvandlat verldens utseende samt dess bebyggares seder, — så var dock med alla dessa sordelar och under denna allmänna välmåga Frankrike missnöjdt. Och detta missnöje var ej ett obestämdt sådant, som blott framkallas at ungdomens orohga lynne eller äregiriga politicis intriger. Säkert är att Frankrike, som dock hade alla anledningar att egna sig åt handeln, ej åt densamma gaf den lyftning man skulle kunnat vänta. Dess handel tillväxte visserligen, men ej hälften så mycket, som vida mindre gynnade nationers. Vi kände ej då orsakerna härtill, och vi göra det knappast nu; men Ludvig Napoleon synes hafva haft nyckeln will gåtan. Kanhända berodde det derpå att inom staten, liksom inom menniskan, den ena delen af systemet inverkar på de andra, så att politiskt missnöje, i enlighet med det faktum att t. ex. en oordning i hjernan kan inverka på andra, skenbarligen med densamma ej förbundna delar, äfven helt och hållet utan förklarhg orsak kan tillintetgöra ett folks företagsamhet. Huru skulle det eljest varit möjligt att Frankrike med en medborgarkung på tronen, med en filosof till minister och stående i allians med en nation af handlande, icke kunde inse att dess storhet hädanefter berodde på dess handelsföretagsamhet? Medan det såg icke blott England och Amerika, utan äfven Tyskland förskaffa sig allt större rikedomar, blef det sjelft efter, och uppmuntrade bland den uppväxande generationen den åsigt, att handeln vore en krigisk och intellektuel nation ovärdig. Att denna generation helt och hållet glomt de doktriner, som voro på modet i dess ungdom, är otvifvelaktigt en bland Napoleon III:s förtjenster. Om man blickar tillbaka till Ludvig Filips dagar, då man, ehuru tillochmed Tyskland hade sina jernvägar och sin elektriska telegraf, skakades ut ur Paris på en diligens och såg de optiska telegraferna i gång, skall man lätt kunna uppskatta de förändringar, som tio år af imperialism framkallat. Det må bero på den nuvarande kejsarens snille eller på en tillfällighet, men säkert är att han förmått genomföra ett utomordentligt verk. Vi veta ej hvarföre kapitalerna skulle hysa mindre fruktan under en furste, som alltid varit känd för att hysa krigiska böjelser, an under en sådan fredens man som Ludvig Filip; och likväl kan man ej tvifla på att så är. Kejsarens första handling var att börja ett krig med jordens största militära makt, och att sända öfver 200,000 man till det atlägsna Svarta hafvet. . Detta krig var del mest kostsamma, som någonsin blifvit borjadti af en europeisk nation, ty hvarenda man sör