Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

— s————— got tillaragande och de mörka ögonen brukade alltid se bort, då han talade med någon. Det var Francis, kapten Lenison. Han var sonson till den gamla ladyn och köttslig kusin till mrs Vane. Få män voro så fängslande i sitt sätt, till ansigte och figur, få män tillvunno sig så fullkomligt sina åbörare och få voro så i grunden hjertlösa. Menniskorna riktigt gjorde honom sin cour och societeten smickrade honom ; ty fastän han var en oklok slösare, och såsom sådan var han känd, var han dock presumtiv arftagare efter den gamle och rike sir Peter Lenison. Den gamla damen presenterade: kapten Lenison; lady Isabel Vane; och Isabel, som ännu var ett barn i stora verlden, blef alldeles karmosinröd vid de beundrande blickar som den unge gardeskaptenen kastade på henne. Besynnerligt, att hon skulle göra bekantskap med deasa båda män på samma dag, nästan på samma timma: de tvenne som skulle mest af alla utöfva ett så mäktigt inflytande på hennes framtida lefnad. — Det var ett vackert kors, barn, utbrast mrs Lenison, då Isabel stod bredvid henne, efter det theet druckits, samt hon och mrs Vane voro i beredskap att begifva sig af på sin aftonvisit. Hon flyttade på det med sju smaragder besatta guldkors som Isabel bar kring halsen. Det var af lätt och fint arbete, samt hängde vid en smal och kort guldkedja. — Det är ej vackert! svarade Isabel. Jag fick det a min älskade mor, kortginnan hon dog. Vänta, jag skall taga af det åt er. Jag bär det endast vid högtidliga tillfällen,