Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

TIER — — ovanlig öppenhet och klarhet vänder sig kring de finansiela förhållandena. Det år tyulngt att kejsarens tal särdeles skall behaga England, då det så starkt betonar freden; ty Englands europeiska politik är uteslutande fredlig. Isynnerhet har Times yttrat sig häröfver med ett laudatur, som det stora bladet ej förr, eller åtminstone bögst sälla a gifvit Napoleon i betys; något afficieradt som det påstås vara af orleanska tendenser vis-å-vis Frankrike. Utan att närmare yttra oss, i hvad mån vi anse detta laudatur förtjent eller icke, intaga vi härnedan Times yttrande, såsom betecknande tör den nuvarande stamningen inom Englands allmånna mening, hvars trogna organ Times alltid visat sig vara: Det är någonting friskt och nytt i den transke kejsarens tal, som allmänt tilldrager sig deras bifall, till hvilka det är stäldt. Folket ässdur de stores nedlätenhet, och Napoleon har, mer än alla legitima suveräner, lärt denna konungslighetens konst. Hun har studerat talen från engelska tronen och de långa dokumenter, som utgå från Hvita Huset i Washington. Han ser nog, att hvarken de ena eller de andra äro lämpliga för deras smak, som valt honom. De korta och formela yttrandena at de europeiska furstarne äro i fransmännens tankar förbundna med ett system, som haft sina pröfningar och fallit. Sättet att slå nytt vin på gamla flaskor, hvilket hände under de närmaste 30 ären efter slaget vid Waterloo, framställdes för dem genom de bourbonska och orleanska konungarnes yttranden, och sannolikt är å andra sidan, att ett bådskap af amerikanska dimensioner skulle återkalla i deras minne en episod ur deras historia, som var mindre lugn och lika fattig på ära. Hvilken vältalighet och hvilken litterär snillrikhet som än utvecklats under tiden mellan de båda kejsardömena, säkert är dock, att massan af franska folket hyser ringa smak derför och heldre ser att dess herrskare tilltalar dem på ett språk som hvarken påminner om Polignac eller Guizot, eller Ledru Rollin. Kejsaren är särdeles lycklig, som eger en egen vältalighet. Han har inympat stilen i sin onkels proklamationen på de traditionela kongl. och presidentliga adresserna at hvilka båda slag han efterhärmar det, som för tillfället behöfs. Denna gång har han mera hållit sig till det senare slaget (presidentens tal). Man kan ej föreställa sig nägot, som är mindre likt ett trontal, än de öppna och vänliga ordalag, hvari kejsaren påpekar nödvändigheten af sparsamhet för framtiden, under det han på samma gång förklarar, att de redan hafda utgifterna uträttat stora ting för kejsarriket och skapat rikedomar hvilka göra nya skulder onödiga. Vi måste erkänna att kejsarens åsigter äro riktiga, så mycket mera som vi sjelfva redan yttrat liknande. Kejsaren förklarar att beloppet af den sväfvande skulden har forvånat allmänheten, och medgifver, att de genast måste sättas en gräns för systemet men om detta blir gjordt, finnes det, sägein Hans majestät, intet skäl att vara orolig Denna sats bevisas i det kejserliga talet a argumenter, hvilka måste erkännas af hvar ochen som erfarit framstegen i Frankrike un der de sista åren. Om landet uppoffrat mil lioner på krig, på offentliga minnesmärken, på kyrkors restauration, och på uppförande a konstoch antiqvitets-gallerier, om hofve varit ojemförligt glänsande och praktfullt, on ambassadörer, som utomlands skolat repre sera kejsaren vid stora ceremonier, hafv: bortslösat summor, med hvilka ingen anna! dignitär förmått rivalisera — så finnes de dock ett svar att gifva den pratmakare son sanmärker allt detta, det nämhgen att Frank rike fått valuta för sina penningar. Frankrike lhar lefvat upp igen, och millionerna hafv— — — —