Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 2

Lenison, som ej kände till de nymodiga namnen på eädana artiklar: mantilj, burnus och hvad de heta allt. Isabel tog den af sig och satte sig bredvid henne. — Theet är ej islaget, mormor! utropade mrs Vane med förvånad ton, då betjenterna inträdde med theköoket. Ni tänker väl icke laga till det härinne i rummet! — Hvar annars? frågade mrs Lenison. — Det är vida mera passande, att det kommer in färdiglagadt, sade mrs Vane. Jag tycker ej om embassrastet vid tillagningen. — Såå! var den gamla fruns svar: men att få det sqvalfpadt öfver på thefaten, och så kallt som grädda! Du har alltid varit trög, Emma — och så begagnar du de här franska orden. Jag skulle heldra vilja klistra en papperslapp på pannan med orden: ÅJag talar franska, och på så sätt låta verlden veta det. — Hven slår vanligen i ths åt er? frågade mrs Vane och gjorde bakom sin mormors rygg en grof grimas åt Isabel. Men lady Isabele ögon sänktes blygt, och en ros slog ut på hennes kinder. Hon ville ej gerna synas vara af olika mening med mra Vane, som var äldre än hon och hennes fars gäst; men hennes inre upprördes vid blotta tanken på otacksamhet mot eller förlöjligande af en ålderstigen anförvandt. — Harriet kommer in och slår i det åt mig, svarade mrs Lenison, och sitter ned och dricker det tillsammans med mig, då jag är ensam, hvilket händer mycket ofta. Hvad säger ni om det, madame Emma; ni med edra fina åsigter ? — Ni gör naturligtvis som ni bebagar, mormör. (Forts.)