Göteborgsposten – 6 februari 1862, sida 2

Från Australien. En dansk tidning meddelar ett bref från engelska vice konsuln i Levuka i Australien, hr Damm (Malmöbo), ur hvilket följande må anföras såsom af specielt intresse: Jag har uppehållit mig en månads tid hos mr Pickening, en gammal kolonist, som bott på Fidschi 36 år, långt förr än någon missionär vågat sig dit. Han har varit intim vän med den bekante äfventyraren Charles Savage, som efter mångårigt vistande på Fidschi bemäktigade sig tronen, som han innehade en följd at år, till dess han sjelf, hans 150 hustrur och hans flesta barn töllo i den legitima familjens händer samt alla dödades och uppåtos vid en stor offermältid 1840. Charles minne bevaras ännu på Fidschi, och den nuvarande konungen bar flera gånger talat om honom för mig. Han var egentligen af svensk härkomst, och jag har för afsigt att inhemta närmare underrättelse om honom af några hans atkomlingar, hvilka ännu lefva här. — — — Jag har också en veckas tid varit på besök hos Carl Axel Egerstrom, författare till ,,Borta är bra, men hemma är bäst. Han lefver fullständigt isolerad på ön Nangara och sorer ett stilla hr, som endast afbrytes af arbetena i hans lilla plantage. Från den bergshöjd, på hvilken han byggt sitt hus, ofverser han de flesta af de öar, som ligga i vår archipelag, lyssnar till bränningens eviga larm och önskar sig tillbaka till sitt fädernesland. Windhamska rättegangen. Vi ha förut meddelat våra läsare en sammanfattning at hvad som vid behandlingen at detta märkuga mål tilldragu sig. Engelska allmänheten har med växande fortrytelse åsett huru detsamma alltmera förlängts, och derigenom de redan osanthga kostnaderna för detsamma blitvit ännu större; och deta oaktadt man lätt kunnat inse, att det ingalunda var af intresse för sin brorsons framtid som de båda högt uppsatta herrarne, general Windham och markisen af Bristol, sökte att få sin brorson förklarad som vansinnig. Åndtligen, vid tretiondefjerde sessionen, blef målet sistl. fredag asgjordt. Redan under föregående session hade domstolens ordförande mr Samuel Warron, den bekante romanforfattaren, hemställt till juryn om den ej ansåge att målet nu, sedan 140 vittnen blitvit hörda, kunde betraktas såsom tillräckligt undersökt. Härpå svarade juryn, som väl kunde hatt tid ati ledsna vid det långa målet, ett säkerligen uppriktigt menadt: ja. Man må ej undra på om den lika uppriktigt svarade: nej, då han trågade om juryn ville höra det sexhundra tätt skrifna sidor upptagande protokollet i målet. — Följande dag företog domstolen ett förut beolutadt enskildt sörhör med mr Windham, hvilket skulle utgöra slutprofvet för afgorande af frågan om den unge mannen vore klok eller förryckt. Detta prot nttöll utomordentligt väl. Den foregifno galmngen svarade med ovanlig skarpsinnighet och mycket förstånd på alla de invecklade frågor som torelades honom. fven om juryn ej varit fullt öfvertygad förut, skulle aden nu blifvit det. Omedelbarligen efter förhörets slut drog sig juryn tillbaka till ett annat rum för att ötverlägga, och etter blott en halftimmes frånvaro återvände jurymännen, hvarpå domen atsades: — Mr Windham forklarades vara fullkomligt vid sina sinnens bruk och i stånd att kunna sköta både sig sjelf, sin familj och sin egendom. Den församlade allmänheten lyssnade med spånd uppmärksamhet till hvarje ord af den långsamt uttalde domen. Sedan ordförandens röst tystnat utbrast ett högt och ändlöst jubel. Alla trängdes kring mr Windham, för att trycka hans hand och lyckönska honom. — Man må dock ej tro att denna entusiasm uteslutande eller ens till någon betydlig del uppväcktes af intresse för den unge mannens person, ty man tillsluter ingalunda ögonen för hans mycket stora fel. Men man betraktar honom som ett offer för föga hedrande anslag af snikna slägtingar, och man har dag från dag allt mera uppretats af den långsamhet, hvarmed lagen handhafts i detta så tydliga fall — en långsamhet som bragt nära hundratusen pund sterling i advokaternas fickor — och det är detta som gjort mr Windham till en martyr i folkets ögon. Ceremonien vid franska kamrarnes öppnande. Den sal i hrilken högtidligheten egde rum var klädd med draperier af purpurrödt sammet, kantadt med guld. Äfven gallerierna och stolarne voro klädda med samma praktfulla material. I främsta ändan af salen