Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 3

lofte för fredens upprätthållande och tillåter sig endast några spetsfundiga anmärkningar angående det -ställe i talet, som handlar om Italien. Hvad slutligen angår de preussiska tidningarne, hvilka på grund af kejsarens för Preussen särdeles smickrande yttringar voro idel belåtenhet, så gör den reaktionära Kreuzzeitung i detta afseende ett undantag, i det hon karakteriserar trontalet på följande sätt: Ingen lösning i Italien, ingen lösning i Amerika, ingen lösning ens på det finansiela området, ingen lösning hvarken inåt eller utåt, — blott råd fulla af deltagande, för att försona de principer, som enligt sin natur äro oförsonliga. Och ej nog härmed; ty i slutet af sin artikel framhåller junkerpartiets organ det ställe af trontalet, hvari den franske kejsaren förklarar, att han begagnat tillfället för nyttiga reformer, så ofta den erbjöd sig, insinuerar, att det innehåller en förblommerad hotelse om en oktroyerad författning, om finansverlden och bourgeoisien vägra att ingå på den nya finansordningen, och slutar med att beteckna denna författning såsom det sista socialistiska försöket. Franska lagstiftande församlingens forsta möte har öppnats af dess president Morny med ett tal, hvari han, efter att hafva uttalat sig om Frankrikes makt och anseende, tramhäller de utvidgade rättigheter, som blisvit församlingen till del, och förträffligheten af den nya finansordningen; han slöt med att under församlingens bifall uttala sig mot bruket af skrifna tal. ÅEtt skrifvet tal — sade han — det må vara aldrig så godt, står sällan i fullkomlig öfverensstämmelse med diskussionen. År det långt och förvirradt, stelnar debatten och sortsättes för tomma ,bänkar, och i så fall sättes hela församlingens vd och värdighet på spel för en enda per: sons anspråkstullhet. Är talet giftigt eller häftigt, framkallar det djup harm; ty ingenting gör ett pinsammare intryck än beräknade utsall och en häftighet, som icke kan ursäktas med att vara ögonblickets ingifvelse. Morny hänvisade nu till det engelska parlamentet, der uppläsandet af skritna tal ej är ullätet, och törklarade slutligen, att han såsom församlingens president och tolk af dess vilja visserligen ännu alltjemt skulle med aktning afhöra allt, hvarät församlingen behagade skänka sin uppmärksamhet, men att han tör framtiden icke skulle tillåta vidare uppläsande af ett skrifvet tal, om församlingen vore ouppmärksam, eller för tomma bänkar, ty — sade han — diskussioner må ega rum för att upplysa oss, icke för att figurera i Moniteuren. — Talet eger äfven annorstädes sin tillämpning. De aktstycken, som sramlagts inför franska lagstiftande församlingen, bestå, utom de redan nämnda, af en note från Thouvenel till Benedetti (Italiens gesandt i Paris), tvenne depescher, som protestera mot hvarje tanke på ön Sardiniens införhtvande med Frankrike, depescherna i den amerikanska frågan, al hvilka framgår, att Frankrike åtminstone tillavidare icke tänker på någon intervention, och slutligen aktstyckena i den mexicanska frägan. Noten ull Benedetti innehåller franska regeringens afslag på Ricasolis begäran om att framlägga för påfven hans bekanta förslag till en lösning af den romerska frågan; såsom skäl härför yttras, Åatt den föreslagna lösningen är för radikal att kunna tjena till basis for ett arrangement. Derpå varnas Turinerkabinettet mot att försvaga Italien genom att ånyo låta parlamentet törklara, det Rom är Italiens enda möjliga hufvudstad och att Venetien är alldeles nödvändigt för Italiens sulletändiggörande, och det förklaras, att Italien med sina nuvarande gränser har ett värf att upptylla, som är betydelsefulit nog och skall vara fullkomligt tillräckligt för av göra de statsmän berömda, som stå i spetsen derför, — Läsaren torde erinra sig att denna note är ett par månader gammal och att frågan sedan dess ryckts längre fram. Nedslående är emellertid att se, huru Italien hindras i sina konsolideringsförsök at franska regeringens besynnerliga dubbelpolitik i Rom. Sorgliga nyheter nå oss om ett nyu uppviglingssorsok at bourbonerna. Dessa skola nu låta det bryta löst på flere olika punkter, och det är ej utan att man ställer denna ansträngning i någon gemenskap med österrikiske kejsarens krigiska yttranden. Sålunda skrifver en bekant och alltid väl underråttad korrespondent från Rom, att enligt de senaste underrättelserna från Malta dervarande bourbonska reaktion har en depot af 900 s. k. frivilliga, hvilka afvakta ett gynnsamt tillfälle för landstigning i Kalabrien, för det mesta spanjorer och österrikare. — Enligt en annan underråttelse hafva 150 banditer, anförda af en viss Edvard Kramer, lemnat Rom och gått till Brindisi. På kusten af San Be