Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 1

ga blomster titta fram, bäckarna brusa och sylwa suecica sjunger bakom dalgångarnes gröna boskeer. Det är vid denna tid sjelllappen drager från snötinnarne i det inre al landet ned till kusten för att soka gräsbete åt sina renar eller, som de sjeltva kalla det, för alt vattna dem. Man ser da länga karavaner skrida långsamt nedåt genom tjellklyltorna; bjordarne träda omsom fram, rörande sig i ett långsamt tåg ofver slätten, ömsom forsvinna de åter bakom småskogen, med sitt bolande fylla de rymden och horas redan på långt häll. Eno dyhk hjord består ofta al heta 1,000 renar, hvilka med sina hoga greniga norn och det egendomliga knarrande lätet da de gå, göra ett hoget karakteristiskt intryck på en främmande. Etter hjorden komma qvinhor och män, alla i den brokiga lappdrägten och med en lång kuit i bältet. Dev är nordens tredliga indianer. Mannerna bära bylten, några al renarne äro belastade med hushållspersedlar, en och annan at qvinnorna bär ett dibarn i en liten låda på ryggen. Männen och qvinnorna söka gerna forst och främst till handelsplatsen, bjordarne släppas omkring i dalgångarne, några flickor bliva qvar för att 1 sällskap med några små hundar valla dem. Det är någonting nästan sagohkt, att se en sådan valflicka sitta der på en klippa i denna ödshga natur, iklädd ott lags blus af ljusblått klade, som faller kring hennes lit i djupa veck och sammanhålles at ett bälte med inväfda stjernor, samt med en hjelmformig mössa af blått sammet med band, lysande at glitterguld. Ar det en 16, är det en zigenarflicka, ar det en balettuyms? Det är i hvad fall som helst en pikant och ytterst originell uppenbarelse af en urgammal folkrace, hvilken ända ull våra dagar bibehållit sig med en makalös seghet, men hvilken väl, också den, en gäng skall sorsvinna för civilisationens allt elukande inkräktningar. Om hösten begifva lapparne sig åter uppåt fjellarne. Hvarje qvali slå de upp sina tält, helst i skygd af någon liten björkskog och vid någon lugn sjellejö. Man tänder ett bål och lagrar sig deromkring för att intaga sin enkla måltid, hvarefter elden åter släckes och man lägger sig till hvila i tälten; endast några få väktare blifva uppe hela natten vid ett ensamt bål för att vara tillhands att hålla hjorden samlad; de vanka der öfver björnoch renmossorna intill morgonens timma, då karavanen fortsätter sing gång allt högre upp i sjellen. Lapparne härstamma från en ifrån mellersta Asien i Europa invandrad scytisk (turanisk) stam, hvilken från Sverge och Danmark blifvit efterhand förträngd al andra invandrare allt längre nordpå. De norska lapparne antagas förnärvarande utgöra omkring 12,000, men de hafva fordom utgjort ett vida större antal och deras territorium inskränkes för hvarje år alltmer och mer af norrmän, som bosätta sig i dessa nordliga trakter. Denna kolonisation är naturligtvis i främsta rummet farlig för sjö-lapparne, hvilka hafva fasta bostäder och lefva at fiske. Den norske sjölappens busliga inrättning är i det hela densamma, som de svenska lapparnes, Han bor i en jordhydda, kallad ga mme, bildad af grästort och invändigt beklädd med tunna bräder. Ett rokhål gör tillika jenst som hyddans enda fönster, en flat sten midt på goltvet utgör spisen. I en liten stolpebod nere vid sjön förvarar han sitt fiskeriredskap tillika med sina galakläder. Såvida ej nöden tvingar honom, går han aldrig till sJös utan vid stilla vatten, de lugna solskensdagarne ser man deremot hans båt sakta glida ölver det sofvande hafvet; deremellan är han med sin hustru sysselsatt på stranden med att OOOt ——