Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

— —— — —— olycklige Shems käresta. Den gamle mannen försökte bära dodsbudet wed den stoicism, som är egen för de indianer bland hvilka han tillbragt sin lefnad, och han yttrade stor glädje öfver att få veta, det Shem dött som en Kentuckier, och att jag kommit tids nog till stället för att lyckas rädda hans skalp. Men få minuter derefter segrade naturen. Det ryckte i den gamle mannens solbrända anletsdrag, och tårar perlade fram ur hans ögon, i det han stammade: — Shem! kära Shem! gifve Gud, att jag vore död och icke han! Slutligen var den mödosamma ridten förbi; vi hade passerat förbi nybyggen, omgifna med starka pallisader, derefter blefvo byggena talrikare och pallisaderna försvunno, och till sist fingo viisigte taken i en by, hvilken af artighet erhållit benämningen stad. Glad steg jag ursadeln, glad tryckte jag den hårda hauden på den siste af expreskompaniets ryttare! Under det jag lät den ärlige kamraten fundera öfver de kabbalistiska tecknen på en tio dollars note, som jag förärade honom, hyrde jag en lätt parvagn och åkte genast vidare. Vagnen förde mig framåt, tills jag bytte ut den mot en diligens, och diligensen gjorde mig samma tjenst, tills jag hörde ånghästens frustande och köpte biljett på jernvägen. Huru berrligt, buru beqvämt och lyygöst var ej detta sätt att resa efter en sä lång och