Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

er, hvilka allrabäst känna statens verkliga be10f, borde stå i spetsen för publiciteten, och lessa borde lifva sina yngre tjenstemän att genom pressen uträtta något till folkets upplysning och bästa. Ty vill man nu för tiden versa i stort till allmänhetens fromma, så sker det säkrast genom tidningarna. Och skulle vid de stora embetsverken ej finnas flera unga karlar, som kunde nägon gäng deltaga i en tidnings bestyr, vore det sannerligen bra klent och beklagligt. Men, kanske med undantag af hufvudstaden, är det i de flesta öfriga orter just så stäldt. Våra litterärt bildade unga män tiga och läsa med god smak de däliga pressalstren; men i sällskapslifvet tär man deremot höra ett 5sverslödigt kannstöpande, mycket dugtigt klander, ganska visa rad hur det eller det rättelisen borde vara — stundom verkligen rätt förnuftiga tankar också. Den lärda pretentionen, lik Sisyphus i evigheten vältrande sin bok, kan aldrig komma ur glosornas trassel och uträttar alltid vida mindre för menskligheten än den hederliga enfalden, som bjuder till att uträtta nagot verkligt: en sadan bokmal akta vi föga, enär staten mäste föda på den onyttiga varelsen, blott duglig att uppamma nya dylika samhälls-odagor. Dessa moderna munkfigurer, tysta medhållare af medeltidens våld och mörker, kringsläpa den ledsamma dekorationen af ett surt ansigte vid allt befintligt, men duga ej att med förnuft ändra en enda sak, Och att skrifva någonting dugligt för mängdens ledning genom tidningarna, det vill man icke, så manhaftig man än är i orden, så bål inför tanterna; ty i det offentliga knyter man vanligen näfven i fickan och adagalägger sålunda en verklig politisk kärringaktighet. Derföre har ock sällskapslifvet förblifvit i sin andlösa tränghet af snack eller plumpheter, och räheten och egennyttan sitta ännu i orubbadt bo eller taga rent af hand om hela sambhället, till största våda för detsamma. Ja, är det ej underligt att man så sällan ser i offentligt tryck ett ord t. ex. om affärer, bankväsende, assurancer skrifvet af affärsmän, något om religion, läseri, tiondereglering der anförd ef prester, tankar om rikets törsvar af militärer, om uppfostran af skolkarlar, om helsovården af läkare, om hushållning af landtmän, o. s. v. Hvar och en menniska må väl kunna råda något klokt i saker som man ganska väl känner och då af medborgerligt sinne ha mod att också yttra detta inför hvar man. Nej, vederbörande skrifva ej offentligen om allt detta, utan lemna det åt tidningsredaktören, men te sig mellan fyra väggar grufligen demonstrerande inför sina närmaste såsom dråpliga talare om frihet, reformer, m. m., såsom starka andar och stora män. Till och med rabulisten tvärtystnar vanligen så snart man ber honom framställa sina barnsligheter offentligen; ty att säga sanvingen beskedligt, artigt och med sans — då den och endast verkar något godt — det har man sällan mod till, helst vinkelprataren då skulle komma närmare praktiken af sina stora ord, det den stackarn aldrig menat: med ett ord, man visar föga medborgerlig bållning. Nej, så bör man ej förakta publiciteten och lemna den handlöst åt okunnigheten och ilskan. Att många undantag häruti finnas är klart. (Forts.)