Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

— — ——— — just skulle upplifva densamma; ty det är åt tidningarna, d. v. s. åt nägra få persouers tycken och förmåga, som man nästan helt och hället öfverlemnat vår frihets värn och folkets uppfostran, utan att just många, till och med af dem som äro i offentliga värf mest bildade, befatta sig med att genom värdefulla bidrag upplysa allmänheten och sätta pressen i aktning. Detta beklagliga förhållande, som icke har många undantag, visar en politisk omyndighet, hvilken nästan handlöst kastat fäderneslandets och bildningens heliga sak åt dagbladen, huru dessa än må vara, bättre eller sämre: man tiger mest och läser tidningarne! Men, hur läser man då dessa? De allraflesta läsare hemta af dem föga verklig och nyttig upplysning, ty med allt för klena insigter finna de intet nöje uti de värderika artiklarna som kunna finnas i tidningarna, utan de skynda blott att genomögna listan af födda och döda samt annonserna, hoppa öfver hvarje afhandling, som ser längre ut och der man anar att en törnuftig sak oruentligen kunde framstallas, men sluka alla smånotiser, polisuppgitter eller på sin höjd fetstils-telegrammerna och följetongen; och det, som allramest smakar, det är hvarjehanda obetydligheter, sqvallret, ordkäbblet, och i synnerhet klandret och förklenande yttranden om styrelse och embetsmän. Men, såsom tidningspubliken är till lynnes, så blifva ock de offentliga bladen; och derföre har ock genom den förras råhet dessa sednare alltjemt fallit i tonen, så att, till skam för värt tidehvarfs s. k. bildning, slutligen tidningar kunnat uppstå och bära sig ganska bra, som äro helt och hållet uppfyllda at lättfärdigt tal, snick-snack, de otäckaste tjufoch mordhistorier och skandalstumpar samt de bittraste och skamlösaste anfall emot person, regering och allt hvad upphöjdt och ädelt finnes i landet och heligt för menniskan, allt framfördt under höga rop mot sanning och kända förhållanden om folkets rätt, samt huru det tyranniseras och hålles i mörker. Så har tidningslitteraturen här och der fallit, förslöat folkets rättsoch sedlighetskänsla, hvälft föraktet öfver sig samt verkat det olyckliga, att om pressen ock stundom framkommer med dyrbara sanningar och befoga nödrop, så tros det ingalunda mera, utan det arma folket, som i obetänkt lättsinne sjelf skapat skandaltidningarna, har just genom vär oflentliga yttranderätt mistat all sannskyldig nytta af densamma. För detta så ömkliga och skadliga förhållande inom pressen, må man ej anklaga den obildade massan, utan just de bildade, de lärde, hvilka tanklöst lemnadt dagbladstrycket ät några få, föga understödda redaktörer, som ofta tagit intryck af mängdens dåliga smak och i alla fall icke kunna hinna allt, utan blott kortligen påminna om samhällets vigtigaste angelägenheter. Hur kan man begära, om icke inom de få stora redaktionerna, att en eller ett par personer, som besörja en tidning, skall kunna skrifva och skrifva väl uti alla möjliga ämnen? ej här menadt blott de utländska politiska referaterna, utan de mångfaldiga sociala föremål, som borde af män i facket grundligt utredas och klart framställas för allmänheten. Icke kan väl en redaktör, hvilken redan som sådan för pressens gamla synder anses för en missnöjd, en fantast, farlig menniska eller ond ande, om han äfven vore den dugligaste, då han icke understödjes i sin möda af de bäste i samhället, mäkta skrifva om alla möjliga samhällsvigtiga saker, såsom religion, politik, skolor, jagt, åkerbruk, krigsväsende, handel m. m.! Han skulle sannerligen då veta mer än de sju vise. Men hvilka skola då understödja tidnings-redaktionerna med dugliga artiklar? Jo, alla de bäst bildade i landet, d. v. s. ingalunda blott de s. k. lärde, men också hvar och en annan i sitt fack erfaren medborgare. Just våra embetscheEE EEE aAalsalbit sa Ah nanna bärnata Tan man. Re RT