Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

hem till Illinois. — Tag nu en liten etyrkebit, herre, och Seth, du behöfver icke skynda dig så mycket med att sadla hastare; vi ha ridit alldeles förskräckligt fort. Jag var icke ledsen, då jag vid daggryningen fann mig efter ett häftigt galopp i månskenet i närheten af mormonterritoriets gränsor. Det öfriga af vägen utmärkte sig icke genom några äfventyr. Vi hade nog besvärligheter att utstå, men inga faror. Vi redo genom en landtsträcka, der många hästars och mulåsnors bleknade ben lågo hvita och rysansväckande på vägen, och der mången låg grafbög betecknade det sista hvilostället för en utvandrare, hans hustru eller barn, som aldrig skulle nå hoppets förlofvade land. Men vi bade nu proviant i öfverflöd, och brunnar funnos nu mera ordnade samt voro lättare att tillgå, än då de förjagade mormonerna företogo sin namnkunniga vandring genom öknen samt efterlemnade grafvar såsom kännemärken på den obanade vägen. Vi sluppo med nöd från att omkomwa i snön, då vi redo genom passet i Klippbergen, och det var vår sista fara. Det hade dessförinnan varit min sorgliga pligt att underrätta gamle Amos Grindrod, som jag träffade på Round Pond stationen, om hans sons död, och åt bans omsorg anförtro den blodiga bandstump, som skulle återlemnas till den