Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

—————) med ordet, riddarn med svärdet, hvar på sitt sätt och enligt tidens ställning, och tron blet en ny makt samt friden satt såsom målet för hvarje strid. En annan makt i sanningens tjenst vardt derjemte vetenskapen, akademierna (der lagen blef ett särskildt studium), de stora verldsupptackterna och boktryckarekonsten, hvilka sprida Guds ljus, förnuftet och sanningen, i så ofantliga massor, att folken, visserligen i början solblinda, dock efter hand larde sig kanna sina andliga krafter, samt att våldet och morkret redan då darrade på sina saten. Visst måste ännu sanningskämpen Galiler böja knä för den tjocke munken och sanningsviltnet Huss blef bränd på bålet; men verlden vågade då redan le eller ömka sig otver våldsmakten, som sjelf började blygaför sina gerningar, och det allmänna omdömet och lagen började blilva ett värn for tolken. Kom så Luther: ,, hans stämma som himlens dunder var. Kyrkans män, som somnat trån ljuset, hvilka ingalunda begripit kristendomen och folkens rätt till upplysning och förnuft, kämpade då en törtviflad kamp för sina s. k. rättigheter: de togo till hjelps krigshärar, skenheliga kejsare och surstar, ja, de stiftade till äsitt stöd en ny munkeliga men allt hjelpte föga, ty snart var med en segerrik protest af allmänna förnuftet halfva Europa fallet från Roms lydnad. Bland de första regenter insåg vår store Gustaf Wasa det skamliga och förderfliga i prestmaktens missbruk, och han genomförde med stark hand reformationen i vårt fädernesland. Och snart hade den ädla och frisinnade fast fåtaliga Skandinaviskt-Svenska folkstammen den äran att med Gustaf Adolfs svärd göra slag i sa ken till vår verldsdels slutliga befrielse från andligt förtryck. I senare tider har mensklighetens rät och frihet genom de stora revolutionerna oaktadt alla strommar af blod och skändlig: törvillelser, dock alltmer vunnit framgång hvilken blifvit ytterligare befordrad genon flera ädla folks allt friare statsförfattningar Dertill har ock medverkat förnuftets nyaste makter, allmänna opinionen och den fria forsk. ningen, samt ordets fria bruk genom pres sen, hvilket allt ändtligen åt Europas bäst folk skänkt och stadfästat vår offentliga ytt randerätt, som är ljusets och frihetens säkra ste sköld och segerrika vapen, och nu med allt starkare och flera stämmor fordrar det samma för de folk, som ännu sitta i tvång och mörker. Sålunda är mensklig rätt ot blifven erkänd, lagen vill vara hka för alla det allmänna förnuftet lyser liksom himme lens ljus öfver all verlden, ordet är fritt och vilja och våld är ej landsrätt. Och är pi vårt fäderneslands urgamla folkfrihet det tryg gaste inseglet vår konungs valspråk, ,lanc skall med lag byggas. Vi ega sålunda i vårt land fri och offent lig yttranderätt; men låtom oss nu se till hu ru vi begagna densamma. Vi sade, att menskligheten omsider till er del tillkämpat sig offentlig yttranderätt, och at vi redan länge egt denna dyrbara rättighet. Mer låtom oss nu se till, huru vi begagna densamma Man skulle tro, att vi, med vår urgaml: folkfrihet, som uppehölls genom rättigheten at på tinget och riksdagen fritt säga sin mening skulle med den stigande bildningen lifligare del taga i våra allmänna förhandlingar, antingen ge nom fruktbringande läsning af hvad som skrif ves och tryckes, eller genom att lemna riklig: bidrag till offentliga yttranden; men uti dess: begge afseenden begagnas det fria ordet föga mot hvad man kunde vänta. Och det syne tvertom nästan som hågen att i tul och tryel meddela sina tankar, blifvit minskad genom vå offentliga yttranderätt medelst pressen, hvilke: