Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

ständigt vestligt flytande eqvatorialströmmen hejdas af afrikanska kusten, går söderut på båda sidor om Madagaskar och omkring Goda Hoppsudden, hvarest den stöter tillsamman med en motström i Atlantiska hafvet. Sedan hufvndströmmen sålunda passerat Cap, vänder den sig norrut, och ledes derefter åter åt vester af en mellan densamma och kusten flytande motström. Hafvudstrommene hastighet är, i förbigående sagdt, på några ställen sex, på andra åter ända till aderton geografiska mil om dagen. Sedan denna ström sändt uten asgrening mot nordvest, träffar han under eqvatorn och med en temperatur af 26 grader ostspetsen af Amerika. Der delar han sig: en arm tager riktningen mot Cap Horn och går, trött af den långa resan, åter till hvila i Stilla hafvet. Den andra, starkare armen löper deremöt norrut genom vestindiska öarne och in i Mexikanska viken. Fastlandets och öarnes konturer bestämmas naturligtvis ej blott at strömmarnes vorkningar, utan äfven af deras geologiska beskaftenhet. Lös mark spolas lätt bort, medan deremot klipporna sätta fastå skrankor mot vattnet. Vestindiska öarne äro dersore intet annat än de hårda klippiga delarne af en gammal kustlinie, hvilka motstätt den ständiga inverkan af en ström, som under årtusenden arbetat på ätt bortföra de lösare delarne. den nästan öfverellt af land omgifna Mexikanska bugten visär vattnet, som nu en längre tid beständigt i sig upptagit mera värme, den atörsta kontrast mot det iskalla tillstånd, i hvilket det anträdde sin resa, och ej långt från Mississippis mynning har det en temperatur af 31 grader. Då strömmen beständigt flyter in i nämnde vik, måste den naturligtvis också beständigt flytå ur densamma. Detta sker emellan Florida och Cuba och strömmen kallas nu Golfsströmmen. Denna rör sig norrut, går utofter den stora banken vid New-Foundland, derefter tvärs genom Ailantiska hafvet och vänder derester, sönderfallande i en mängd motströmningar, tillbaka dit hvarifrån han kommit. Knappast mindre intressant än Harveys gamla upptäckt om blodomloppet är denna, worst i vår ud gjorda upptäckt af vattneta kretslopp. Ehuru hela det mäktiga systemet aunu ej är anatomiseradt i alla sina delar och tastän den eller den motstrommen ännu ej tunnit sin grundliga törklaring, så har man dock blottat den stora butvudådern och vid sydpolen funnit hafvets hjerta. Här är det beläget, ej blott emedan sydpolskontinentens oerhorda kold framkallar en verksamhet i denna riktning, utan äfven emedan här finnes en vidsträckt hafsyta — den största på hela jordklotet — hvilken till följe af sin storket är underkastad en mängd diinflytanden. Vid nordpolen deremot instänges det stora ishafvet af Europas, Asiens och Amerikas kontinenter. Det är derföre vi i den oerhorda vattenbassin hvilken omgifver sydpolskontinenten finna hjertat som åstadkommer det stora kretsloppet, och icke blott de stora hafestrommarne hafva här sitt ursprung, utan älven ebbens och flodens pulsslag. Den stora vattenverlden tjenar icke blott talrika djurslag till hemvist, utan den utgör äfven for oss varelser på landet en apparat vill reglering at våra klimater. Kalla strommar begränsa solens herradöme, och varma strommar smälta isbergen, ifall de öfverskrida sina gränser. Men detta är på långt när ej allt. Man kan ständigt återfinna en stor karakteristisk egenskap i naturens verk. Menniskan bygger en skön, en beundransvärd maskin, i hvil