Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

ade åtskilliga indianska dialekter lika flytande som sitt modersmål. Jag fann alltid vänliga värdar i dessa härdade män; de talade sakta för att icke störa mig, då jag lade mig ned att sofva på en bundt täcken och skinn, under det min vägvisare sadlade hästarne, och de slutade snart med att håna min skenbart egensinniga vägran utt dricka whisky. Herrn bar kanske rätt! sade de i sin något grofva höflighet. Eno gång fann jag innevånarne i en på sumpig grund byggd station alldeles hjelplösa och sängliggande af feber. Sjukdomen hade tagit af då den friska nordänvinden började blåsa, men de stackars menniskorna ledo mycket och voro synnerligt svaga, och endast en utaf dem kunde krypa bort, att laga mat och kasta bränsle på elden. Jag mäste rikta alla mina tankar på den lön, som väntade mig för ett lyckligt resultat, på det mål, som vinkade mig långt bort i fjerran, ty det var ej något lätt arbete jag åtagit mig. Tanken på Emma gaf mig nya krafter och jag kände inom mig en engelsmans fasta beslut, att vinna, strida och falla, heldre än att gifva min sak förlorad. Men resans ansträngningar öfvergingo alla mina förväntningar. Dag och natt under en brännande sol eller kalla och bitande