Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

de twillfölje af jordens rörelse skulle få under sitt lopp till och från polerna. Stora strömningar gå likt väldiga floder genom oceanen. En gang för alla reglerade genom naturlagar, äro de, ehuru deras stränder blott bestå af vatten, dock lika skarpt begränsade som om dessa stränder vore af granit. Dessa strömningar äro permanenta, men det gifves äfven andra som äro föränderliga till följe af vind, flodvatten, isens smältning och andra omständigheter. Latom oss nu följa den stora, från sydpolen utgående kalla strömmen. I närheten af isgränsen och vulkanen Erebus utflödar den i stilla oceanen, går först i nordnordostlig riktning, derefter i nordostlig och sedan ännu mera bestämdt åt öster, hvartill den måhända nödgas af Sydviktoriakusten. Denna strömning är en saltvattentlod med oerhörd bredd och löper fram emot sydamerikanska vestkusten, som tillfölje af strömens inverkan fått den konkava form som kartan utvisar. Sydamerikanska kontinenten delar den stora strömmen i tvenne sädane, af hvilka den ena vänder sig åt söder, går omkring Cap Horn och utlöper i Atlantiska oceanen. Den andra, den peruvianska eller Humboldtströmmen, rör sig utefter Chilis och Perus kuster. Emellan dessa båda strömmtr tillbakakastas en stor massa vatten hvilket ej hunnit fram till fastlandet; deraf bildas den sydliga delen af eqvatorialströmmen, i hvilken snart nog äfven den i nordlig riktning utefter amerikanska kusten flytande vattenmassan intränger. Den nyssnämnda Humboldtströmmen hvilken gär utefter kontinenten från Valparaiso ända till Guayaquil har tillochmed under eqvatorn icke helt och hället förlorat sin kyla. Innan den när Guayaquil viker den at vid Puuta Parina, löper omkriug de under eqvatorn liggande Gallopagosöarne och gör derus temperatur hela tio grader lägre. Derefter tlyter han, gynnad af vindarne och tillika med den stora equatorialströmmen, vidare i vestlig riktning. I öknen i nedra Peru, som blott ligger få fot öfver hafvet, är den at denna polarström förorsakade kylan mycket märkbar, och under viss tid på året uppstiga vid Lima dunster från hafvet, hvilka om morgonen gör att solen ser ut som mänen, om middagen försvinner och under nätterna efterlemnar en riklig dagg. Kustfararne, och isynnerhet de hvilka fara mellan Lima och Pisco, kunna tillfölje af dimman ofta icke se land, och strömmen för dem ej sällan läng förbi deras bestämmelseorter. De trehundra geografiska milen emellan Valparaiso och Callao tillryggaläggas ofta, itall vind och ström äro gynnande, på åtta eller nio dagar, medan deremot äterfärden från Callao till Valparaiso understundom medtager fem till atta veckor. Den stora, vesuigt flytande eqvatorialströmmen innehåller hela sydpolströmmen, med undantag af den som viker at vid Cap Horn, och blir naturligtvis äfven bespisad at strömmar från nordpolen. Denna väldiga vattonmassa, hvilken upptager tredjedelen af afståndet emellan båda polerna, löper derefter ge nom de stora ögrupperna emellan Australien och Kina, medan en mindre del af densamma rör sig utefter japanska kusten. Vi följa nu den stora hufvudströmmens gång genom Indiska hatvet, men anmärka innan vi lemna Siilla hafvet, att aldrig hai ångbåtsfarten på ett mera slående sätt än häl bevisat sina töreträden framtör segelskepps: tarten. En ångbåt som lemnar Guayaqui lyra veckor senare än ett seglande sartyg kommer ändå i de flesta fall söre detsamma till Lima. Strömningarne i indiska hafvet äro till följe af den inverkande vinden mycket kom: phoerade, så att vi här ej kunna utbreda oss deröfver. Vare det nog sagdt, att den stora