Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

utaf någon af dem. På prairen, liksom i allmänhet, här i verlden var gudomlighet regel, elakhet undantag, men jag bör jemväl erkänna, att de dåliga gjorde dubbelt så mycket väsen af sig som deras alskvärdare kamrater. Det första steget hade varit mig svårt, men vid hvarje efterföljande station fick jag min friska häst utan stort dröjsmål eller särdeles parlamenterande. Postprivilegiet medgafs mig utan invänning och jag var alltid en välkommen gäst vid måltiderna i de små sawfunden. Jag fann i allmänhet personerna muntra i denna sin förundransvärda afskildhet ifrån verlden. De fingo god betalning och rätt god mat, och de hade hopp om en pension, såframt de blefvo gjorda till krymplingar genom ett indianskt yxhugg eller pilskott. Fastän förflyttade till ödemarken, der de snart kunde bli omringade af väldiga snödrifvor under det vargarne skulle komma tjutande öfver den frusna marken och skrapa på deras dörrar som hundar, hvilka söka inträde, voro de dock vid godt mod och oförsagda. Deras samtal vände sig vanligen kring de vilda äfventyr, som tillhörde hvardagslifvet i detta kristendomens gransland; om indianska krigsputs och indianens grymhet, och pantrar, vargar och bufflar. Flere utaf dem hade lefvat i förtrolig förbindelse med öknens målade stammar och ta