Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

— — — ÄLTA — — — skall figurera som ett fossil. Men Mammuthdjuret, Missurium, Ichtyosaurus och hvad de allt heta dessa djur från tiden före syndafloden, tänkte det lika litet och dock har det gåu med dem på detta sätt. För ungetär tre hundra år sedan hände det i England, att vid en krigshärs öfvergång ofver en djup flod en kista i hvilken krigskassan förvarades föll i vattnet; alldenstund man hade brådtom kunde den ej blifva uppfiskad. För ungefär tio år sedan satte en på detta ställe funnen stor sten alla menniskor i förvåning. Den tycktes vara hård sandsten, men då man sönderslog den, fann man inuti densamma en hop fossila mynt och vid nårmare undersökning befanns det att den sand, 1 hvilken mynten efter kistans förruttnelse sjunkit ned, genom kemisk inverkan af de Jernbeslag, hvarmed kistan varit försedd, blifvit förvandlad i ett verkligt klippstycke. En del af den i hafvet nedspolade kalken begagnas af de tallösa djur, hvilka bekläda sig med musselskal, till förfärdigande al dessa skal. Dock är det nästan säkert att molluskernas och andra sjödjurs skalicke uteslutande hafva detta ursprung. Vida sannolikare är det att kalkens basis, Calcium, ej är ett enkelt element, ehuru vi så kalla det, emedan vi ej ännu kunna upplösa det i alla former. Troligtvis blir kalken af sjödjuren bildad af de i hafsvattnet förhandenvarande elementer. Huru härmed än må förhålla sig, så är det dock visst att dessa skaldjur förefinnas i oerhörd mängd. Man kan göra sig en föreställning derom, i fall man betänker att en stor del af engelska kusten icke består af annat än myriader mikroskopiska djur, hvilka förut legat på hafvets botten och sedan upplyttats i kritlager af oerhörd styrka. Oceanen är ej blott en tillintetgörare. Från dess botten byggas korallref hvilka slutligen nå upp öfver ytan. Då sedermera dessa blitvit betäckta med htet jord, låter hasvet sina strömdrag föra nötter och frön till deras stränder och snart beklädas de af en yppig växtlighet. Den aldrig hvilande gamla oceanen fattar derpå en kanot och bär den på sina strömmar långt från land. Han kastar kanoten med dess besättning på en at dessa öar, och sålunda blir den bebodd. På samma sätt bidrog hatvet, understödt af passadvindarne, i ej ringa mån till att ötvertora de forsta skeppen från Europa til Amerika, och, huru litet historien hlttills aktat derpå, är det dock säkert att oceanen spelat en vigtig roll i mensklighetens historia. Men hvad förorsakar dessa strömmar? Svaret är lätt. Vid polen är vattnet så kallt att man kunde begagna det i stället för is att dermed afkyla champagne; vid eqvatorn är det åter så varmt att man kunde begagna det till rakvatten. Det varmare vattnet måste såsom lättare undanträngas af det kallare, och det uppstår på detta sätt en beståndig ström, ty länge har ej det kalla vattnet, som trängt sig fram till eqvatorn, varit der förrän det i sin ordning blir varmt och derigenom lätt, hvarföre äfven det undantränges af det vid polen afkylda vattnet. Ätven bidrager till denna stromning att vattnet utvidgar sig då det blir varmare. Alldeles på samma sätt tvingas luften, hvilken också är ett slags ocean, att från eqvatorn strömma mot polerna, Den ersättes på samma gång af srån polerna tillströmmande kallare lutt, hvilken sedan i sin mån uppvärmes. Dessa strömmar förorsaka tillika med jordens kringsvängning passadvindarne. Öars och kontinenters lägen samt andra omständigheter modifiera hafvets strömmar i betydlig mån, så att de ej få de riktningar 2— ———