Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

båda hästarne, och ni kan icke så lätt falla ur er sadel. Den djupa mexikanska sadel som jag lyckligtvis förskaffat mig, då jag begaf mig ut på färden, passade förträffligt för en sömnig ryttare Det var en besynnerlig sömn; då mitt hufvud nickade som på en sömnig porslinsdocka, och mina ögonlock föllo ihop, tunga som bly, och då jag efter ett par minuters förlopp for yrvaken upp, derföre att min mustang snafvade öfver någon jordhög. En gång — det var unde det Demas ännu var hos mig — fick jag en lång och behaglig sömn, som ej afbröts af knuffar och skakningar; och då jag vaknade upp som en helt ny menniska samt förfriskad till en grad. som nu förvånar mig, kände jag mig stödd aj min ledsagares starka arm; han hade en hel mi galopperat vid min sida och med sin fria hand styrt båda hastarne. — Jag tänkte nog, att det skulle uppfrisker, herre! sade den hederlige gossen. Alla mina beledsagare på denna spöklikt ridt öfver prairierna voro icke så öppenhjertigsom Blake eller så muntra som Shem. Men allt väsendtligt voro postryttarne dock raska gos. sar, och jag kan med lugnt samvete säga, at jag bland dem, som garnisonerade i blockhusen endast fann två eller tre tvära och elaka, ehuri det lyckligtvis aldrig blef min lott att åtfölja: