Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

Det gifves tio sådane zoner innan man i det djupaste vattnet kommer till botten, liksom det i en hufvudstad uppifrån konungen och ned till tiggaren kanhända finnes tio olika lager at samhällsklasser. Men om hafvets omfång är oerhördt, så är mängden at dess innevånare icke mindre ofantligt, och alla — fiskar, skaldjur, mollusker, polyper 0. 8. v. --äro dessutom otroligt fruktsamma. be omedelbara afkomlingarne af en enda ostra kunna fylla 12,000 tunnor, och i polarhafven är vattnet genom ett slags små djur, som utgöra hvalfiskarnes hufvudsakligaste föda, ofta färgadt olivgrönt på sträckor af hundratals mil. Hvilken oändligt talrik afföda som innehålles i fiskarnes rom kan anses så bekant att vi här ej vidare behöfver omtala denna sak. Men hafvet är ej blott att betrakta som skådeplatsen för oändligt lit utan äfven som en stor begrafningsplats. Underjordiska, standigt verksamma krafter åstadkomma en oupphörlig sorändring i höjdförhållandena på jordytan. Vi äro just födda i lagom tid för att se de sista forsvinnande epetsarne af en stor, nu i Stilla Oceanen fördränkt kontinent. Dess högsta, ännu ej under vatten satta bergspetsar sticka upp som otaliga öar vid hvilka korallpolyper fästa sig. Dessa underjordiska krafter hatva dock i det aldrig hvilande hafvet en mäktig bundsförvandt. Huru oceanens strömmar bortskölja landet få vi senare se; vi behöfva bloti kasta blicken på närmaste sjokust för att ofvertyga oss om att tillochmed vågornas verksamhet går ut på att vagga bort landet för att dermed fylla det omättliga hafvet. Afven floderna bortspola en mängd at den jord genom hvilken de flyta och föra en betydlig del derat i hafvet. Från vatteuverlden uppstiga dunster och bilda skyar. Dessa draga otver våra fält och nvedtalla som regn, för att välsigna landtmannens arbete. Men älven regnet skaffar soda äv hafvet: det nedspolar jorden från bergssluttningarne, och om det icke åter suger upp i ångsorm tor att bilda nya skyar, så vildar det strömmar och källor, hvilka göra Jorden fruktbar och på samma gång spolar vort mera jord för det hungriga hafvets räkDing. Tillochmed graniten gitver efter. Regnet, eller den i stenens porer innehällna vattenångan, hvilken med vexlande temperatur utvidgar och åter sammandrager sig, gör småaingom ytan skroflig, så att sluthgen mossan kan fästa sig dervid. Mossan qvarhåller änou mera fuktighet på stenen; vattnet och vegetationens verksamhet göra att stenen alltmera sörvittrar och blandar sig med vissnande vegetabiliska ämnen. Dermed har forvandlingen till lös mark böjat; menniskan får nytta deraf, men i sinom tid hemfaller dock denna nyskapade jord till hafvet. De sålunda på hafve.s botten kringströdda spillrorna af kontinenten bilda lager efver lager, nytt land. Dessa lager berätta oss om den gråa forntiden och gömma skeletter al varelser, hvilka lefvat for många tusen år sedan. Menniskan kom, såsom vi veta, först sent till verlden. Vi finna henne aldrig samtidig med de gigantiska varelser hvilka fordom befolkade jorden, och först nu blifva hennes verk nedlagda i den stora begrafningsplatsen. Vi veta hvilken mängd skepp som sjunkit i djupet; vi veta äfven huru många monumenter af menniskan som blifvit begrafna i vårt tidehvarss jord, för att kanhända senare blifva uppgräfda af en helt olika art menniskor. Man kan ej rätt vänja sig vid den tanken att man kanhända om åtskilliga tusen år