Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 1

nordanvindar, ilade vi oafbrutet framåt, satte öfver floder, banade oss väg genom träsk, anafvade öfver prairiehundens hålor eller foro i fyrsprång öfver oändliga slätter. Jag började nästan hata dessa långa grästerasser, dessa oandliga mörkgröna slätter, dessa blås horisonter, dessa jemnt sluttande backar, bvilka voro tillräckligt jemna, för att vagnar skulle kunna begagnats uppå dem. Vi redo och redo, tills det långa gräset, som var blandadt med blommor vilda grupper af bomullsbuskar, aflöstes af en kortare gräsart, det äkta buffelgräset, söm bisonoxarne företrädesvis älska, tills vattnet blef sparsamt och galvieplantan aflöste vesterns blomsterbuskar, under det källorna innehöllo dyvatten och våra hästars hofvar här och der ilude krasande öfver en vid steppsträcka, beströdd med saltkrystaller, hvilka glindrade i solskenet. Vi sågo föga till några indianer och ännu mindre till vildt. Villebrädet, säde mins ledsagare, hade törnamligast bortskrämts tillfölje af emigranternas ständiga vandrig genom landet. Hvad vildarne angår, sågo vi stundom de fjäderprydda hufvudena, de smala lansarne och de fladdrande kjortlarne på en skara vilda ryttare afteckna sig mot den röda aftonhimlen; men de tillfogade oss intet ondt, och ryttarne säde, att de voro Utaher, hvilka långo på utkik efter de från södren återkommande buffeldrifterna.