Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 2

Engelska bomullsarbetarne. IManchester Examiner läses: Följande berättelse om det närvarande tillståndet i bomulls-manufakturdistrikterna är den fullständigaste som kunnat uppgöras, då våra korrespondenter med stor möda sökt underrättelser och uppgifter från alla faktorier. Öfversigten omfattar nästan samtliga de distrikt i norra England, i hvilka bomullsmauufaktur bedrifves, deribland Manchester inberäknadt. Äntalet saktorier uppgår till 1,574, hvilka sysselsätta 257,392 personer. Af dessa arbeta for närvarande i rund summa 69, 000 st. fulla tiden, 16 1,000 inskränkt tid, och 27,000 st. äro alldeles utan sysselsättning. De, hvilka arbeta inskränkt tid, hafva fått sitt arbete minskadt med 35?, timma eller 374; dag pr vecka. Antalet af dem, som arbeta full tid, är jemtörelsevis stort i Manchester och Bolton mot på andra ställen, uppgående neml. till 45,000 st. Om man delar hela antalet af arbetstimmar med hela antalet af arbetare, både sysselsatta och icke sysselsatta, uppkommer en minskning i arbetstiden för hvar och en at 38!(, timma i veckan. Tyskar i Italien. Man har nyligen i Tnrin offentliggjort ett märkvärdigt dokument hvilket ursprungligen härleder sig trån herr Brassier de aint Simon, numera preussisk ambassadör i Turin, och väl bekant äfven här i Sverige från den tid han i samma egenskap uppehöll sig i Stockholm. En major von Brackel, officer i preussisk tjenst och katolik till religionen, hade under en at honom företagen resa i Sicilien, blifvit utsatt för åtskilliga obehagligheter såväl från auktoriteternas sida som från folkets. Då han i bref beklagade sig för ambassadören öfver den behandling han blifvit utsatt för, svarade denne att hans landsmän ej stodo högt i italienarnes och sicilianarnes aktning, isynnerhet efter åtskilliga medlemmars af preussiska aristokratiens inblandning i italienska angelägenheterna till förmån för den afsatta bourbonska dynastien. Ambassadörens bref innehöll bland annat: — Jag måste med ledsnad säga, att preussiska resande på Sicilien äro ej blott impopulära, utan äfven misstänkta hos myndigheterna och följaktligen utsatta för ytterlig vaksamhet å polisens sida. Denna omständighet är mig ingalunda obekant och förvånar mig ej alldenstund den tjenstvillighet preussiska sjöofficerare visade att med ångaren Loveley föra depescher från Gaöta till Messina äfvensom tvenne preussiska adelsmäns bekanta vistelse på Sicilien för samma ändamål — fakta hvilka ni utan tvifvel känner väl till — hafva gifvit skäl till rättvisa misstankar. Då man har orsak att beklaga sig öfver att en preussisk officer förer en hemlig brefvexling med motståndaren till den nya de facto regeringen — då en preussisk adelsman blir tagen på bar gerning som bemlig agent for att uppställa en upprorsarm6 och blott genom preussiska ambassadens mellankomst kan räddas från en skymflig död — under sådano omständigheter kan det ej betraktas som öfverdrifven stränghet om regeringen i detta land noga bevakar en annan preussisk resande, som blott för kort tid sedan var i påflig tjenst och hvilken auktoriteterna med allt skäl kunde misstänka för att vilja befordra romerska hofvets fiendtliga planer. Fångst af vildänder. Från Frederikssund i Danmark skrifves d. 25 dennes: IIsefjorden har man sedan sista frosten började fångat eller kanske snarare fiskat en högst ansenlig mängd vildänder, flera tusen par på några få dagar. Först i början då fjorden lade sig fiskades ett ganska stort antal af fiskare från Eiby, men invånarne på de andra fisklägena gjorde dock en långt rikare fångst i den mån fjorden vidare isbelades och änderna sökte öppet vatten. Fiskarena hafva goda förtjenster, men en del har äfven gjort förlust derigenom att kölden och drifisen förderfvat deras garn. Fiskmånglare uppköpa hela fångsten och föra den till Köpenhamn, dit stora lass af vildänder ständigt ankomma. Uppköparne klaga dock öfver dålig förtjenst emedan så mycket af varan på en gång kommer till platsen, att vildthandlarne ej kunna taga emot allt. En storartad tuppfäktning. Det är en känd sak, att Kreolerna med passion svärma för tuppfäktning, och lika kändt torde vara, att tupparna äro nog enfaldiga att anfalla hvarandra och slåss till sista andedraget, endast för att förnöia da infressarada SCES