Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 2

werna skola häna dem, då de komma tomhändta tillbaka och ändock ha mistat två af de sina! Och med döden på sitt ansigte och i sitt bjerta log Shem belätet. Han måste med ett smärtsamt om svåra plågor talande uttryck gripa tag i sitt bröst, innan han åter kunde tala. — Främling, den vind är dålig, som ej tillför oss något godt. Hör nu. Hvad jag hvarken kunde gifva er för penningar eller goda ord, det kan ni nu få. Rid bort till stationen; tag denna postväska med; lemna henne åt dem, som befinna sig der, och säg dem hvad som händt. De skola skynda hit, det vågar jag hålla vad om, och de skola lägga ned mig under gräset, innan vargarne få tag i mina ben. En annan ryttare måste då rida med väskan. Säg dem, att det var min önskan i döden, att de skulle gifva er en frisk häst vid hvarje blockhus och låta er rida ned postryttaren. Kompaniet skall icke illa upp: taga denna brytning mot reglementet, eftersom ni räddat väskan och min shap samt. Han tystnade. Jag var djupt rörd af den oegennyttiga hjelpsamhet hos denne stackars döende, denne obildade, halft vilde gränsbo, som kunde, under det dödens kalla andedrägt hvilade öfver hang bleka läppar, tänka på min snabba resa. Jag gaf honom en tredje klunk whisky och bad honom säga mig, huruvida jag kunde