Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 1

öfver skuldran hans depeschvåska af skinn. Det var min bekante från i går — Shem Grindrod. — God morgon, främling! ropade han glädtigt; jag kunde ej skrämma er i går med mina historier om indianerna. De voro icke desto mindre sanna, efter hvad menniskorna säga åtminstone. Ni har väl kamperat i natt? Er häst ser ut att vara något matt i knävecken. Ni har spännt hårdt på med honom, mister. Vi redo ett stycke bredvid hvarandra. Min stackars häst uppmuntrades att göra sitt bästa genom den andra hästens närvaro, och vi redc tillsamman fram öfver landsträckan, min häst : traf, Shems mustang i galopp; ty spansk-amerikanska hästar hafva blott ett sätt, på hvilket de kunna komma framåt, då de upphört med skridt Shem var mycket vänligare och höfligare i sit sätt än dagen förut. Han sade mig rättfram, at han respekterade en person, som visade sig så som man, men han hade sett mer än en skaller. orm en Broadway-sprätt, som gjorde sig mine a att gå ut på äfventyr. Min skicklighet som ryttare hade vunnit Shems aktning, och han sympa: tiserade hjertligt med mig, emedan han såg, at jag verkligen beslutat, kosta hvad det ville, at rida genom öknen. — Det är godt gry, i ert djur, mister, sade han, men jag är rädd för, att det skall vara något matt en tid. Hör nu, hvad jag säger. Det