Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 1

särskild preussisk angelägenhet, hvilken vidmakthålles af hoppet och önskan om att fråntaga Danmark Slesvig. Men det är ätven först egandet af detta land, som kan göra Kiel användbart till orlogshamn; ty om fastningen Frederiksort vid inloppet till Kielerbugten än är en obrukbar ruin, och om sydkusten genom sin storre höjd sorhindrar Danmark från att anlägga en ny fästning på norra sidan, för att beherrska inloppet till bugvon, så kan dock Kiel omöjligen vara lämpligt till preussisk krigshamn, sälänge bugtens norra sida är i Danmarks händer, emedau både varf och fartyg skulle i händelse at ett utbrytande krig vara på det hogsta blottställda. Sålänge Danmark derför behåller Slesvig — och under denna förutsättning tala, skrifva och handla vi ju alla — är äfven den från Kiels bugt hemtade invänningen mot Holsteins atsöndring at ingen betydenhet. Och lyckas det oss någonsin att få ett verkligt fredslut med Tyskland, hvarigenom allt mellanvarande och gransskrik bilägges, så skall ju Kielerbugtens neutralitet och fredliga begagnande lika gerna kunna bli töremål for öfverenskommelse som t. ex. Rendsborgs och Frederiksorts slopning. Vill man emellertid nu gå vidare i sina framtidsplaner och hänvisa på den möjligheten, att Danmark och Holstein, då de väl blifvit konstitutionelt åtskilda, afven kunna bli det dynastiskt, så kunna vi dock icke deraf se någon fara. Ty för det första skulle denna skilsmessa ju snart kunna tänkas inträda derigenom att Danmark slöt sig tillsamman med det öfriga Norden till en unionsstat; men i så fall skulle Kiels hamn icke blifva användbarare för Preussen, eller den preussiska flottan farligare för Danmark; tvärtom måste Tysklaud då snarare bli böjdt för att söka tred och förbund med Norden mot de faror, som hota det både från öster och vester. Man kunde emellertid äfven tänka sig ett annat fall, nemligen att Nordtyskland ginge upp i Preussen och att Holstein af denna anledning blet draget bort från den danska konungastammen; men skulle detta inträffa, utan att en nordisk förening forut eller samtidigt naginges, skulle ej allenast Kiels hamn vara utsatt tor missbruk, utan atven hela Danmark och närmast halfön hotas med att jemväl uppslukas. Annu ligger dock denna tara temligen fjerran; ty det har ännu icke lyckats Preussen aw inforlifva annat än — Coburgs här. Att den emellertid ändock kan komma, det äro vi så långt ifrån att bestrida eller förneka, aw vi tvärtom äfven at den orsaken tro Holsteins fullkomliga alsöndring vara att rekommendera. Om vi ej allttor mycket misstaga oss, synes oss den innerliga vänskapen mellan preussiska regeringen och de holsteinska ledarne icke vara grundad på någon verklig enighet i åsigter och intressen, utan på ömsesidig egennytta. Holstein krusar för Preussen, lör att med dess tillhjelp eröfra Slesvig, och Preussen krusar for Slesvigholstein för att hälla sig populärt i Tyskland och befrämja sina äregiriga stortyska planer. Skulle det lyckas atv tillintetgöra Slesvigholstein i dess rot genom att trånskilja Holstein och förena Slesvig närmare och fastare med konungariket, utan att Preussen skulle kunna förhindra det, så skulle den ömsesidiga vänskapen mellau Preussen och Holstein snart svalna. Holsteinarne vilja vara preussare endast under den forutsävtningen att de kunna bli Slesvigholsteinare; måste de uppgifva denna tanke, så har den preussiska byråkratien med korporalskäppen i ryggen och näfven icke något tilldragande för den af naturen sjelfständiga, sjelträdiga och trotsiga nedersachsiska racen. Au Slesvigholstein icke i den första mansäldern skulle glömmas, tro